Om Donny skulle vara helt ärlig så var det där med att gå ut och leta efter den farliga draken kanske inte alltför väl genomtänkt. Men man ska hålla det man lovar. I synnerhet det man lovar sig själv. Så nu gick Donny alltså ut för att upptäcka allt som fanns att upptäcka i Det magiska landet ovanför molnen.  

Donny gick genom en skog. En sådan där lite mörk och skrämmande skog. Efter en stund kom han till en bro, som gick över en flod. Donny funderade egentligen inte så mycket på det och var på väg över bron, då en ninja plötsligt hoppade ut framför honom.  

"Var tror du att du är på väg då?" 

"Jag är bara på väg över bron," povedal Donny.  

"Det är inte så det fungerar. Jag är nämligen brons väktare", sa ninjan och lät väldigt viktig.  

"Jaha, det låter spännande. Vad går det ut på?" frågade Donny.  

"Ja, det betyder att jag vaktar bron. Jag ser till att inte vem som helst bara kan gå över den." 

Donny tänkte lite. Han tyckte inte riktigt att han var "vem som helst", han var ju Donny och han var på väg på äventyr.  

"Det är klart, så kan vi ju inte ha det. Men kan jag få lov att gå över bron då?" frågade han sedan.  

Ninjan fnös.  

"Säg mig, vet du ingenting om broväktare?" 

"Inte mycket", odpovedal Donny.  

"Det är faktiskt första gången jag är utanför Ponnyskolan så det är säkert alla möjliga saker som jag inte vet." 

Ninjan skakade på huvudet.  

"Nåväl, men för att få lov att korsa bron måste du svara på en fråga. En svår fråga. En... supersvår fråga!" 

"Oj då, det hoppas jag att jag kan," povedal Donny.  

Donny såg på ninjan. Ninjan såg på Donny. Ingen av dem sa något på en stund.  

"Hm...vad är frågan?" 

"Vänta lite så ska jag komma på en! Det händer faktiskt inte så ofta att någon går förbi här så jag är lite otränad." 

Donny satte sig ner och väntade tålmodigt.  

Plötsligt sprätte ninjan till.  

"Så! Nu har jag det. Det är en jättesvår fråga. Är du beredd?" 

Donny sa opýtal.  

"Vilken är...din favoritfärg?" 

"Oj. Ja, den var svår," povedal Donny. "Vilken är din, ninja?" 

"Svart, så klart!" 

"Len det. Jag tror att jag tycker bäst om rosa. Eller...nej, vänta. Oranžová! Nej...grön. Jag säger grön." 

"Du kan ju inte bara säga alla möjliga färger. Jag är brons väktare och jag kräver ett tydligt svar." 

"Grön", povedal Donny med bestämd röst. 

"Okej. Då får du gå över bron", sa ninjan. "Men, vart är du på väg egentligen?" 

"Jag är på väg för att hitta och kämpa mot draken Drako." 

Ninjan blev vit i ansiktet.  

"Det är en superdålig idé. Drako är otroligt farlig och spyr eld! Du borde kanske bara stanna här med mig. Så kan vi kasta ninjastjärnor och göra alla möjliga ninjasaker." 

Donny log och skakade på huvudet.  

"Det är snällt av dig, ninja, men jag har lovat mig själv att hitta draken Drako och då ska jag göra det. Men vi kanske ses en annan gång." 

 Donny hade blivit jättehungrig av att prata med den brovaktande ninjan och svara på frågor och allt sånt, så han bestämde sig för att äta sin matsäck.  

Han hittade en plats i skogen, där det fanns ett par stora stenar att sitta på och där solen tittade ner mellan trädtopparna. Donny plockade fram matsäcken och var precis på väg att bita i en smörgås när han hörde något inne i en buske.  

"Pst!" 

Donny sa pohol na autobus.  

"Pst!" lät det igen.  

Det här var konstigt. Donny reste sig och kikade bakom busken. Där låg ingången till en grotta och inne i grottan såg Donny två lysande ögon.  

"Öh...hej?"  

Donny hade aldrig sett sådana märkliga ögon eller pratat med någon som gömde sig i en grotta, så han visste inte vad han annars skulle säga.  

"Hej", viskade rösten inifrån grottan.  

"Har du någon mat?" 

"Jadå. Kom ut i solen så kan vi dela min matsäck," povedal Donny. Det lät ju trevligt med lite sällskap till maten.  

Ögonen närmade sig Donny och han kunde nu se att de tillhörde en blek, tunn vampyr.  

"Det går inte. Jag är nämligen en vampyr", sa vampyren.  

"Okej," povedal Donny.  

"Ja, vi tål inte ljus. Inte något ljus alls. Så jag kan inte gå ut och leta efter mat på dagen och jag är lite mörkrädd så jag vågar inte heller gå ut på natten."  

"Aj då. Ja, då är det inte så lätt. Men om du sitter här i skuggan under trädet så kan jag sitta vid sidan om i solen och så delar vi min matsäck. Jag har både smörgåsar och mandariner och allt möjligt", sa Donny.  

De satt och mumsade på sin mat.  

"Jag är förresten på väg för att hitta draken Drako. Vet du vilken väg jag ska gå?" frågade Donny sedan.  

Vampyren höll på att sätta en halv banan i halsen.  

"Drako? Drako är otroligt farlig och spyr eld och äter både människor och djur. Honom ska du hålla dig borta ifrån!" 

"Ja, de säger det. Men jag vill ända hitta honom," povedal Donny.  

"Okej, då är det den vägen", sa vampyren och pekade längre in i skogen.  

"Tack ska du ha. Vi kanske ses igen", sa Donny, reste sig, satte på sig ryggsäcken och gick vidare in i skogen.  

Donny hade inte kommit så långt förrän han började ångra att han inte hade stannat kvar hemma på den trygga Ponnyskolan. Det blev nämligen allt mörkare och dimmigare. Plötsligt hörde han ett hest och gräsligt skratt rakt framför sig ... 

Det gick kalla kårar nerför Donnys rygg när han hörde det hesa och gräsliga skrattet i den mörka skogen. Och eftersom ponnyer har en lång rygg så blev det faktiskt riktigt kallt.  

"Vad är det där? Och hinner jag vända om?" tänkte Donny, men innan han hann svara sig själv stod det en häxa framför honom.  

Häxan skrattade igen, högt och skrämmande.  

"Här kommer du inte förbi, kamrat!" 

"Men..." försökte Donny, men häxan avbröt honom innan han fick ur sig något mer.  

"Inte förrän du har gett mig alla dina saker!" 

"Nåväl. Okej då", povedal Donny och tog av sig ryggsäcken.  

"Vad...vad gör du?" Sa häxan.  

"Jag ger dig alla mina saker." 

"Det är inte så det fungerar! Du ska protestera och vägra och så ska jag hota med att förvandla dig till en sten eller en cykelpump eller något annat läskigt!" 

"Jaha..." povedal Donny.  

"Förlåt, det är första gången jag är här i skogen och det är också första gången jag träffar en häxa. Så jag vet inte riktigt hur det går till. Men om det är viktigt för dig att få alla mina saker så får du dem gärna. Jag har absol inte lust att bli förvandlad till en cykelpump." 

Donny började plocka upp saker ur sin väska. Hans halsduk, hans anteckningsblock, hans svärd och allt möjligt annat.  

"Här."  

Donny höll fram sakerna mot häxan, men hon skakade irriterat på huvudet.  

"Nu vill jag inte ha dem längre, om det ska vara på det sättet." 

Donny tyckte att häxan var lite underlig. Men så ryckte han på axlarna och började packa sin väska igen. Han hade svårt att få ner allt i väskan och sa:  

"Du kanske kan hjälpa mig? Jag är på väg för att möta draken Drako och kämpa mot honom. Vet du vägen? Det gör nämligen inte jag." 

Häxan spärrade upp ögonen.  

"Drako är otroligt farlig och spyr eld och äter både människor och djur OCH han gillar inte läsk! Visst är det skrämmande?"  

"Jo. Väldigt. Men jag har lovat mig själv att jag ska hitta honom. Så kan du tala om vilken väg jag ska gå?" frågade Donny.  

Häxan skrattade sitt förfärliga skratt igen.  

"Ja, det skulle jag absolut kunna. Men det vill jag inte, för du gav mig inte alla dina saker!" 

"Men..." povedal Donny.  

"Inget men. Du gav mig inte alla dina saker och då har jag ingen lust att hjälpa dig." 

Häxan skrattade igen, vände sig om och gick iväg.  

Donny sa prisal. Han förstod inte riktigt vad han hade gjort för fel. Han skulle precis trycka ihop sakerna i ryggsäcken för att stänga dragkedjan då han såg något i väskan som han inte hade packat ner. Det var ett timglas. Och ett brev. Donny öppnade brevet. Det var från Johnny, den gråaste ponnyn som var bäst av alla på att trava i takt hemma på Ponnyskolan.  

I brevet stod det:  

"Do Donnyho. Jag förstår att du gärna vill ut och se mer av Det magiska landet ovanför molnen. Men din plats är bland ponnyerna och du kan fortfarande ångra dig. Om du är tillbaka på Ponnyskolan innan sanden i timglaset rinner ner hinner du vara med i ponnyparaden, där vi allihopa blir färdigutbildade ponnyer. Om du inte hinner kan du aldrig mer bli en del av ponnygänget." 

Donny vet ihop brevet, såg på timglaset och sjönk ihop.  

Donny gick mot sjörövarskeppet. Det var jobbigt att gå i sanden och hans fötter kändes blytunga. Men så hade han gått hela dagen också. Han var nästan framme vid skeppet när det hördes ett ljudligt brak och så landade något tungt vid sidan om Donny. En kanonkula! 

"Skjut inte, jag vill bara fråga något", ropade Donny och hoppades att någon kunde höra honom. En hes stämma ropade tillbaka.  

"Oj då, ursäkta. Det var bara av gammal vana. Vi sjörövare skjuter gärna med kanoner på folk." 

"Oj, är du sjörövare?" frågade Donny nyfiket och gick närmare. Uppe på sjörövarskeppets däck stod en tjej med en lapp för det ena ögat, en stor sabel, ett örhänge, TVÅ träben och en papegoja på axeln.  

"Om jag är sjörövare? Det kan jag lova dig att jag är. Jag är Frida den Förskräckliga, härskare över de sju haven, havets djävul, känd och fruktad från Nordpolen till Godahoppsudden!" 

"Wow. Häftigt", povedal Donny.  

"Men då kan jag inte låta bli att undra något. Varför står ditt sjörövarskepp mitt i öknen?" 

Frida den Förskräckliga såg plötsligt lite sur ut.  

"Ja, varför är du i en öken?" 

Donny svarade: 

"Det är mest för att jag har gått vilse. Jag är på jakt efter draken Drako, men jag vet inte riktigt vart jag ska gå." 

Frida den Förskräckliga spärrade upp ögonen.  

"Det är en dum idé, vet du. Drako är otroligt farlig och spyr eld och äter både människor och djur OCH han gillar inte läsk. Och han är ond och så är han så stark att han kan lyfta ett sjörövarskepp upp i luften och kasta det ut i en öken!" 

Donny sjönk ihop. Han tyckte att Drako lät värre och värre ju mer han fick höra om honom.  

Frida nickade eftertryckligt. 

"Ja, det var det som hände. Drako har helt enkelt kastat mitt skepp hit och nu kan jag inte komma ut på de sju haven och plundra." 

"Watashi wa kyandî ga hoshîdesu", kacklade papegojan plötsligt.  

"Oj, kan din papegoja prata?" 

"Japp", svarade Frida stolt.  

"Vad säger den?" 

"Det vet jag inte, han pratar bara japanska." 

"Okej", sa Donny lite besviket. "Men Drako då? Vet du var han bor?" 

"Ja, du behöver bara gå den där vägen", sa Frida och pekade.  

Donny sa tack och började gå igen. Han gick och tänkte att det egentligen hade varit överraskande enkelt att få visat vägen den här gången, då det började blåsa. Först ganska mycket, sedan riktigt mycket och till sist blev blåsten till en tornado, som lyfte upp Donny i luften och virvlade honom runt och runt ... 

Donny virvlades runt i tornadon med en fart och en kraft han aldrig hade upplevt tidigare. Det blåste allt möjligt annat runt Donny: strumpor, böcker, pusselbitar, en kista och tusen andra saker. Donny koncentrerade sig mest på att inte få något i huvudet, men försökte att se sig om efter ett eller annat som han kunde hålla sig fast i.  

Plötsligt slutade det blåsa och samtidigt fick Donny tag på en gummibåt, som flög runt vid sidan om honom. Donny och gummibåten föll med ett rejält plask ner i en flod. 

"Oj, det kunde ha gått riktigt galet", hann Donny tänka, men märkte sedan att gummibåten faktiskt for fram riktigt fort. Snabbare och snabbare gick det. Och rakt framför honom var det ett vattenfall. Donny försökte desperat använda sina hovar för att paddla in till stranden, men oavsett hur mycket han paddlade så närmade sig vattenfallet hastigt. Donny blundade. Och så svimmade han visst.  

När Donny återigen öppnade ögonen hade han och gummibåten kastats upp på land. Donny var blöt från mule till svans och alla hans saker låg utspridda i gräset. Men han hade fortfarande sitt timglas, och viktigast av allt: Han var vid liv.  

"Varför ligger du där och skräpar?" hördes plötsligt en stämma. Bakom Donny stod en lång man med jättestora överarmar och ännu större mustasch och med rep och klättringsutrustning hängande överallt.  

"Det är en lång historia, men jag är egentligen på väg till Drakos slott. Vet du var det ligger?" 

Den stora mannen skakade på huvudet.  

"Det låter som en dum idé. Drako är otroligt farlig och spyr eld och äter både människor och djur OCH han gillar inte läsk. Och han är ond och så är han så stark att han kan lyfta ett sjörövarskepp upp i luften och kasta det ut i en öken! Dessutom har han en superdålig andedräkt." 

Donny avbröt otåligt.  

"Ja, jo, det har jag hört några gånger längs vägen ... Men vet du var Drako bor?" 

"Jag kan visa dig. Vi behöver bara ta oss till toppen på det där berget så kan jag peka. Men vi ska klättra ikapp! Klara, färdiga, gå!" 

Donny kikade upp mot berget och nickade bort mot några trappor. 

"Kan vi inte bara ta trapporna?" 

Ingen svarade för den stora mannen var redan igång med att klättra uppför berget. Donny ryckte på axlarna och gick uppför trapporna. Längs vägen hittade han ett äppelträd och plockade ett vackert, rött äpple. Han tog också en liten tupplur och visslade ikapp med en fågel innan han nådde toppen. 

Donny hann vänta en halvtimme och njuta av solen innan mannen svettig och pustande klättrade ända upp till toppen. Då blev han genast jättesur. 

"Hur tusan hann du hit före mig?" 

Donny skulle precis förklara att han bara hade tagit trapporna och att det var mycket enklare än att klättra, mannen avbröt honom.  

"Då klättrar vi ner igen och ser vem som kommer först!" 

Donny tänkte snabbt.  

"Okej, men peka mot Drakos slott först." 

"Ja, ja. Där!" Sa mannen och pekade och började sedan klättra ner med en ryslig fart. Donny skakade på huvudet och började trava i den riktning som mannen hade pekat. Bort mot det stora, mörka slottet... 

Donny var egentligen på väldigt gott humör när han vandrade iväg i riktning mot slottet. Det såg visserligen lite läskigt ut och det tycktes komma eld upp genom taket lite då och då. Men Donny var åtminstone på rätt väg och närmade sig äntligen slutet på sin resa. Han hade mött många spännande människor, men tänkte också att det var på tiden att han nådde sitt mål.  

Just som han tänkte det höll han på att ramla över ett par långa ben. Utanför ett tält satt en trollkarl med en elegant spetsig hatt och det var hans ben som Donny höll på att snubbla över.  

"Å, hej", mumlade trollkarlen med svag stämma och suckade.  

"Hej hej", sa Donny muntert och skulle precis gå vidare, för han hade ju faktiskt bråttom. Men trollkarlen såg så ledsen ut att Donny stannade upp.  

"Är det något fel?" 

"Nej då, gå vidare du bara", suckade trollkarlen. 

"Är du säker på att allt är bra?" 

"Å, det är bara... Det är svårt att förklara", sa trollkarlen med ännu svagare stämma.  

Donny sneglade på sitt timglas. Han hade inte riktigt tid för det här, men det var ju också synd om trollkarlen om han var ledsen.  

"Kan du försöka förklara det ändå?" 

Trollkarlen suckade igen, den här gången så djupt att hans tält fladdrade.  

"Jag är trollkarl, vet du." 

Donny nickade. Så långt var han med.  

"Därför kan jag ju trolla fram allt. Allt i hela världen." 

"Det låter häftigt", povedal Donny.  

"Ja, det skulle man tro", povedal trollkarlen.  

"Men när man kan trolla fram allt i världen så saknar man aldrig något. Jag har ingen aning om vad jag ska önska mig till min födelsedag. Och när man kan få allt i hela världen, kan man faktiskt också ha det tråkigt." 

Donny tänkte lite.  

"Du kanske bara saknar en hobby." 

Trollkarlen blev lite piggare.  

"En hobby? Ja...det är kanske en jättebra idé." 

Donny knäppte med hovarna, vilket är väldigt svårt när man har hovar och inte fingrar. Han hade faktiskt fått en ännu bättre idé. Han kunde faktiskt behöva lite sällskap på sin resa och det kunde också vara bra att ha en trollkarl som resesällskap, om Drako visade sig vara så farlig som alla sa.  

"Kanske kan din hobby vara äventyr? Så kan du följa med mig på ett sådant?" 

"Det är en FANTASTISK idé, min unga vän. Kom, så går vi!" Sa trollkarlen och skuttade upp. 

"Vill du inte veta vad äventyret går ut på?" frågade Donny.  

"Äsch, det kan du berätta på vägen. Nu går vi." 

Och så gav sig Donny och trollkarlen ut på äventyr. I exakt 24 steg, sedan stannade trollkarlen.  

"Vad är det?" 

Trollkarlen satte sig på en sten.  

"Hm, jag tycker att det är lite jobbigt att gå så mycket. Jag orkar kanske inte ändå. Dessutom är jag trött." 

Donny skulle precis säga något, men avbröts av ett djupt snarkande. Trollkarlen hade somnat. Donny suckade och svepte in trollkarlen i hans mantel. Nu var Donny ensam igen.  

Men inte länge. Plötsligt hörde han dundrande hovar bakom sig och en röst som ropade: "Stop! Annars råkar du illa ut!" 

Donny såg sig skrämt om över axeln.  

"Stop!" ropade rösten igen.  

Donny visste inte riktigt vad han skulle göra. Å ena sidan verkade det mest logiskt att stanna när någon ropade "stopp!", men å andra sidan lät rösten som ropade ganska arg. Problemet löste sig själv, för medan Donny småsprang i riktning mot Drakos slott kom en enormt stor häst med en äkta riddare på ryggen ikapp honom. Den stora hästen stannade upp rakt framför Donny så att Donny slog pannan i hästens mage.  

"Oj, ursäkta", sa Donny, även om det faktiskt inte var han som hade stannat upp mitt på vägen. Den stora hästen såg bara ilsket på Donny. Riddaren på hästens rygg log i gengäld över hela ansiktet - men drog sitt svärd på ett ganska våldsamt sätt och pekade på Donny.  

"Gör dig redo för att dö!" 

"Öh, va?" Sa Donny skrämt.  

"Ja, du är ju en drake och jag är en riddare, och riddare kämpar mot drakar och dräper dem!" sa riddaren stolt.  

"Men ...." 

Nu tyckte Donny att det gick alldeles för fort.  

"Jag är ingen drake, jag är en ponny." 

"Du är absolut en drake!" vrålade riddaren.  

"Det kan jag lova dig att jag inte är. För det första är drakar gröna och som du kan se är jag blå," förklarade Donny.  

Riddaren kisade med ögonen.  

"Hm... Mer grönblå vill jag säga." 

Riddaren pekade med svärdet.  

"OCH du har vingar. Du är en drake." 

"Det är jag inte, jag lovar!" povedal Donny zúfalo.  

"Mina vingar är pyttesmå och jag kan inte ens flyga. Det kan drakar. Se, jag kan inte spy eld heller!" 

Donny pustade och frustade och visade att det inte kom minsta eldslåga ur hans mun.  

"Du är helt enkelt en drake och därför är jag tvungen att slå ihjäl dig. Sådana är reglerna", sa riddaren och höjde sitt svärd.  

Donny hann inte tänka, utan började springa så snabbt hans små ponnyben kunde bära honom. Det var tyvärr inte särskilt snabbt i förhållande till riddarens stora häst. Den var precis bakom honom. Donny sprang in i ett buskage, där han hoppades att den stora hästen inte kunde ta sig in. Det kunde den. Donny sicksackade för att förvirra riddaren och hästen. Det fungerade inte. Plötsligt var Donny ute på en slätt, där det inte fanns några gömställen. Han sprang så fort han kunde, men hästen var precis bakom honom. Och så föll Donny. Han hann inte känna efter om det gjorde ont, utan blundade bara och tänkte: "Nu är det ute med mig." 

"Ursäkta, vad i hela fridens namn pågår här?" 

Donny öppnade försiktigt ögonen. Det var inte riddarens röst. Alltså, riddaren med det stora svärdet som höll på att slå ihjäl Donny för att han trodde att Donny var en drake. Det var en kvinnoröst.  

Donny såg upp. På toppen av ett högt torn stod en mycket vacker prinsessa. Med händerna i sidan och rynkade ögonbryn.  

"Ja, det är dig jag pratar med, kompis. Vad gör du?"  

Prinsessan pekade på riddaren, som hade klivit av sin häst. Han pekade i sin tur på Donny med sitt svärd.  

"God dag, vackra prinsessa. Jag höll precis på att slå ihjäl en farlig drake." 

Donny skulle precis säga något, men riddaren hade redan höjt svärdet så Donny reste sig och började springa. Runt och runt prinsessans torn med riddaren i hälarna. Donny började bli trött i benen, men det blev uppenbarligen inte riddaren, som bara fortsatte springa. Ända tills det hördes en hög duns och riddaren plötsligt sa "Aj!" och gned sig ovanpå hjälmen.  

"Vad var det?" ropade han upp mot prinsessan.  

"Det var en apelsin som jag kastade i huvudet på dig. Du kan tydligen inte lyssna så då måste jag ju fånga din uppmärksamhet på något annat sätt." 

Prinsessan pekade på Donny.  

"Det där är en ponny, inte en drake." 

Riddaren log och skakade på huvudet.  

"Jag vill inte rätta en äkta prinsessa, men där har du fel. Det är helt klart en drake." 

"Det är det inte." 

"Jo, det är det." 

"Det är det inte." 

Så fortsatte de och Donny funderade på om han kanske kunde smyga därifrån utan att upptäckas, men riddarens stora, ilskna häst spärrade vägen för honom.  

Så verkade det som om prinsessan fick en idé.  

"Du, herr riddare? Vet du egentligen vilket som är en riddares viktigaste uppgift? Mer viktig än att jaga drakar?" 

"Öh...nej...det tror jag inte", mumlade riddaren.  

"Det är att uppvakta prinsessor!" 

"Öh...ja...uppvakta...vad är det, nu igen?" 

Prinsessan suckade.  

"Du är inte den smartaste riddaren i världen, va? Att uppvakta betyder att du ska få mig att bli förälskad i dig. Till exempel genom att sjunga en vacker sång för mig." 

"Jamen, det klarar ju jag!" sa riddaren och började nynna och tralla och värma upp rösten.  

Prinsessan blinkade till Donny.  

"Nu kan du nog springa iväg. Vart ska du ta vägen egentligen?" 

"Tack, prinsessa. Det låter lite dumt nu, men jag är faktiskt på väg till Drakos slott." 

Prinsessan spärrade upp ögonen.  

"Drako? Drako är otroligt farlig och spyr eld..." 

Donny höll upp en hov i luften.  

"Jag stoppar dig där. Jag vet att Drako är farlig och allt möjligt. Men jag har lovat mig själv att jag ska hitta honom. Farväl, prinsessa. Och tack!" 

Donny smög iväg så snabbt och ljudlöst han kunde.  

"Vilken säregen prinsessa", tänkte han för sig själv medan han gick. Han tänkte tillbaka på alla de roliga och snälla och märkliga varelser han hade träffat på sitt äventyr. Både ninjan som vaktade bron, vampyren som inte tålde ljus OCH var mörkrädd, den skrämmande häxan, den snacksaliga cowboyen, sjörövaren Frida och den där bergsbestigaren som ville göra allt till en tävling.  

Det hade varit en spännande resa och han hade upplevt mer än han någonsin hade upplevt förut.  

Men nu var det på väg att bli allvar. Donny var inte långt från draken Drakos borg. Borgen var stor och mörk och det tycktes komma eld upp genom taket lite då och då.  

Donny stannade upp. Han var tillräckligt långt hemifrån. Skulle han bara vända om i stället? Och resa hem till Ponnyskolan och trava i takt tillsammans med alla de andra i resten av sitt liv? Donny tänkte länge. Naj. Nej, det skulle han inte. Han hade lovat sig själv att han skulle ge sig ut i världen och hitta draken Drako och bekämpa den. Så det skulle han göra. Draken var ju galet farlig, sa alla, så han skulle faktiskt göra världen en tjänst. Drako är uppenbarligen otroligt farlig och spyr eld och äter både människor och djur OCH han gillar inte läsk. Och han är ond och så stark att han kan lyfta ett sjörövarskepp upp i luften och kasta det ut i en öken! Och han har en superdålig andedräkt. Han fuskade säkert också i slagsmål, nu när Donny tänkte på saken.  

Donny gick vidare, men i rätt långsamt tempo. Det var som om hans ben inte riktigt ville följa med honom, utan helst ville stanna kvar där de var. Donny såg ner på sina hovar.  

"Kom då, mina vänner. Det ska nog gå bra." 

Han gick och gick och plötsligt stod han framför porten till Drakos borg. Det var en väldigt stor och ganska skrämmande port, och Donny var inte säker på om han ville veta vad som befann sig på den andra sidan. Trots det ringde han på. Han tryckte egentligen väldigt försiktigt, men det lät som om tusentals stora klockor föll samman.  

Sedan hörde han tunga steg. Han hörde någon som fingrade med låset. Och så öppnades dörren långsamt med ett knarrande ljud ...  

Donny höll andan. Dörren öppnades och framför honom stod draken Drako. Han log brett.  

"Hejsan, vem är du? Vill du komma in? Är du hungrig? Jag kan göra lite popcorn." 

Donny slutade hålla andan och började i stället öppna och stänga munnen.  

"Öh...alltså...jo tack, jag vill gärna komma in. Och jag är faktiskt hungrig också." 

"Men kom in då. Jag tror faktiskt att jag har några läsk i kylskåpet, om du är törstig." 

"Öh, ja tack," povedal Donny.  

Drako visade stolt runt på sin borg och verkade i det hela taget väldigt snäll. Det tyckte Donny var märkligt. Han tog mod till sig och frågade: 

"Ty, Drako?" 

"Ja?" 

"Jag trodde att du var... farlig. Och inte gillar läsk och sådär." 

Drako sa prihlásil.  

"Å ja, det är det många som tror. Det verkar som om folk talar illa om sådant de är rädda för. Jag tycker ju själv att jag är rätt snäll, men varje gång jag träffar någon så springer de iväg och jag hinner aldrig berätta att jag inte alls är farlig. Det är aldrig någon som hälsar på mig heller. Du är faktiskt den första någonsin."  

"Så tråkigt", povedal Donny allvarligt.  

Drako ryckte på axlarna.  

"Tja, så är det bara. Men det finns också många roliga saker med att vara drake. Till exempel kan jag trolla! Drakmagi är superläckert. Vill du se?" 

Det ville Donny gärna.  

"Vad ska jag trolla fram? Bestäm du." 

Donny tänkte lite.  

"En glass?" föreslog han sedan. Både för att det kunde vara kul att se en glass trollas fram, men också för att han var rätt sugen på en.  

"Strålande idé, jag älskar också glass! Är du beredd?" 

Det var Donny.  

"3, 2, 1 - så ja!" Sa Drako och viftade med sin trollstav.  

Det kom en liten rökpuff och mitt på golvet stod...en cykel.  

"Tusan också. Vänta lite, jag försöker igen. 3, 2, 1 - så ja!" 

Drako viftade med trollstaven igen. Och trollade fram en hög hatt.  

"Jag är lite otränad, men jag kan ju. Ett ögonblick. 3, 2, 1 - så ja!" 

Och så trollade Drako fram en lampa. Och alla möjliga andra saker. Drako lyckades faktiskt aldrig trolla fram en glass, men det gjorde inget. Det var roligt att se trollkonster ändå. Drako och Donny åt popcorn och drack läsk och hade det mysigt. Tills Donny råkade se på timglaset i sin ryggsäck. Sanden rann iväg och det var inte lång tid kvar. Han fick en idé! 

"Drako? Vi är vänner, eller hur?" 

Drako rapade så att det kom en liten eldslåga ur hans mun så att Donny höll på att förlora hårmanen.  

"Oj, ursäkta. Det är lite svårt att kontrollera den där elden. Vi har ju inte känt varandra så länge, men jo, vi är absolut vänner." 

"Kan du göra mig något för mig?" 

"Självklart!" 

"Fantastické. Tack, Drako. Packa en väska. Vi ska nämligen ge oss av nu!" 

Drako och Donny började gå.  

"Varför ska vi gå hela vägen till Ponnyskolan, Donny?" frågade Drako.  

"Jag vill berätta för de andra ponnyerna om hur fantastisk och magisk världen är. Allt de vill göra är att trava i resten av sina liv. Kan du föreställa dig det? Att det var det enda du skulle göra i hela ditt liv?" 

"Nej, det låter ju helt otroligt tråkigt." 

"Presne, Drako, och därför ska vi stoppa dem från att trava för evigt! Jag tänkte på en sak: Kan inte jag bara sitta på din rygg och så kan du flyga oss dit?" 

Drako stannade upp och såg plötsligt allvarlig ut.  

"Nej, det går absol inte. Drakar flyger ALDRIG med någon på ryggen. Det gör vi bara inte, det är en regel." 

Donny tänkte lite.  

"Nåväl. Då har jag en annan plan. Vi följer bara samma väg som jag kom, alltså den motsatta vägen till den jag tog för att komma hem till din borg." 

Drako visslade. Det gjorde han gärna när någon sa något klokt, och det gjorde Donny ofta. Donny grävde runt i sin väska. Han hittade ett par glasögon och en lösmustasch som han satte på Drako.  

"Vad ska det vara bra för?" frågade Drako.  

"Vi ska gå förbi en riddare som är rätt förtjust i att slå ihjäl drakar, så vi förklär dig." 

"En riddare!" ropade Drako så högt att det kom eld ur hans mun och tände eld på toppen av en gran.  

"Han kan bara försöka! Drakar är inte rädda för någon eller något ... förutom ormar kanske. Men inte riddare!" 

Donny klappade Drako på axeln.  

"Självklart är du inte rädd för något, men vi har inte tid att slåss mot riddare. Vi ska ju hem till Ponnyskolan." 

Och så smög Donny och Drako sig förbi riddaren, som fortfarande stod och sjöng för prinsessan. Men riddaren trodde inte riktigt på Donnys listiga förklädnad. Han kunde se att Drako var en drake och drog genast sitt svärd.  

"Nu är det över för dig, drake!" ropade han.  

"Jaså?" Sa Drako och sträckte på sig. Riddaren sträckte också på sig och kom närmare och närmare med höjt svärd. Men precis innan de stötte samman skrek prinsessan så högt att allt glas i tornet gick sönder och både Drako och riddaren stannade upp. Donny och prinsessan ställde sig mellan Drako och riddaren.  

"Vad håller ni på med egentligen?" frågade Donny.  

"Han är en drake och jag är en riddare. Därför ska vi slåss", sa riddaren. 

"Varför?" frågade Donny. 

"Vad menar du? Jag är en drake och han en riddare och därför ska vi slåss," povedal Drako.  

"Så är det", sa Drako och riddaren i kör, vilket de båda tyckte var lite märkvärdigt.  

"Kära riddare", sa prinsessan. "Som jag förstår det har Donny Ponny och Drako Drake bråttom med att ta sig hem till Ponnyskolan." 

"Jaha", sa riddaren. 

"Och det gick ju så bra med din skönsång", fortsatte hon. 

"Gjorde det?" Sa riddaren.  

"Ja!" Sa prinsessan.  

"Verkligen?" sa riddaren.  

"Kan du se den lilla pölen därborta?" fortsatte prinsessan och pekade på en mycket liten pöl. Riddaren gick bort till pölen för att inspektera den.  

"Det är mina tårar, för att jag blev så rörd av sången som du sjöng för mig." 

"Blev du?" Sa riddaren. 

"Ja! Du var på god väg att vinna mitt hjärta och om du fortsätter kan vi leva lyckliga i alla våra dagar." 

"Kan vi det? Det låter ju härligt", sa riddaren.  

"Då sjunger jag vidare så fort jag har tagit hand om draken här." 

"Nej! Jag kan inte förälska mig i en riddare som vill slåss mot en så stilig drake som Drako", sa prinsessan.  

Riddaren såg på Drako och sedan på prinsessan. Sedan på Donny och Drako.  

"Tycker ni också att jag sjunger fint?" frågade han. 

"Ja, absolut!", povedal Donny. 

"Nej, du sjunger uselt," povedal Drako.  

"Vad sa du?" ropade riddaren och blev illröd i ansiktet igen.  

Donny skyndade sig att peta Drako i sidan för att få honom att förstå vad det här gick ut på. Drako harklade sig.  

"Alltså...du sjunger kanske inte så bra just nu, men övning ger färdighet! Och om du vill vinna prinsessans hjärta är det kanske bättre att vi två inte slåss och att du i stället övar dig på att sjunga vidare." 

Donny viskade: "Bra räddning, Drako." 

"Jag sätter mig ner en stund och blundar. Jag vet inte längre vad som är en riddares mål i livet. Ska han kämpa mot drakar eller vinna prinsessans hjärta?" Suckade riddaren och satte sig ner med ryggen mot tornet och blundade. Prinsessan blinkade till Donny, som vände sig mot Drako. 

"Jag tror att vi smyger oss vidare, Drako, så kommer svaret på riddarens fråga av sig själv".  

Och så lämnade de tornet och lät riddaren tänka ifred, medan prinsessan strök honom mjukt över kinden. Det kändes bra, tyckte riddaren.   

Efter en sådan omgång med riddare och prinsessor tyckte Drako att det skulle sitta fint med en paus för att äta, vila magen, mumsa på en liten godbit, äta lite efterrätt och sedan vila magen igen och ta en paus. Men det hade de inte tid att göra, för Donny såg på timglaset och tyckte plötsligt att tiden gick fruktansvärt snabbt med tanke på den långa vägen hem. Donny var på väg att dela sin oro med Drako när han dränktes av ett mycket högt snarkande.  

"Det är trollkarlen!" ropade Donny och höll handen för munnen för att han egentligen borde ha viskat det.  

"Han sover ofta för att han har provat på allt så många gånger", viskade Donny.  

"Vi har inte tid att prata med honom. Det allra bästa vore om vi smög oss förbi, Drako. Kan du det?"  

Drako, som inte ville göra sin vän besviken eller se ut som om det var något han inte förstod, nickade. Och så smög de.  

Eller...drakar kan faktiskt inte smyga. Så Drako lyfte i stället fötterna helt enormt högt, men när hans tunga drakfötter landade på marken hördes ett brak. Och så ett till, när han satte ner den andra foten. Så höll det på tills trollkarlen vaknade. 

"Vem är det som klampar så högt och väcker mig i min trollkarlssömn?" Sa han och tog på sig sina glasögon för att kunna se bättre.  

"Donny? Är du tillbaka? Och vem är det du har med dig? En drake? Oj då! Jag har inte träffat en drake på över 200 år. Du är ett praktexemplar. Det måste jag säga." 

"Tack, och du har ett snyggt skägg," povedal Drako. "Jag heter Drako."  

"Trollis", svarade trollkarlen.  

"Det är trevligt att se dig igen, Trollis, men vi har tyvärr lite bråttom och måste vidare", sa Donny och pekade på sitt timglas. 

"Ja. Det är klart, alla har bråttom med något. Och så ska det vara. Men jag har tänkt på det du sa om en hobby, Donny. Vänta lite ..." 

Trollis gick in i sitt tält och rotade runt. Donny såg på Drako. 

"Det är dags. Vi ger oss av." 

"Nej, det kan vi inte. Han vill ju visa oss något. Och dessutom sa han att jag är ett praktexemplar. Hörde du inte det? Låt oss se vad han hittar på." 

Donny satte sig ner och stirrade trött på timglaset, där sanden bara rann och rann, medan Trollis kom ut ur tältet med ett bordsfotbollsspel.  

"Bordsfotboll! En värdig sport för en värdig motståndare. Vad säger du, Drako? Ska vi spela?" 

"Det ska vi absolut göra, kompis. Sätt igång!" 

Och så spelade Drako och Trollis bordsfotboll. De spelade faktiskt så länge att Donny hann ta en liten tupplur, kamma ut sin hårman, äta en lätt lunch med vingummi till efterrätt och skriva lite i sin ponnydagbok om allt han hade upplevt.  

Samtidigt utspelade sig en nervpirrande match mellan Drako och Trollis. Plötsligt log Trollis.  

"Du, Drako? Du är den bästa jag någonsin har spelat något som helst med. Därför befaller jag med min trollstav att du ska spela mot mig i hundra år!"  

Och så svingade han sin stav och gjorde cirklar i luften. Donny fick panik och det fick Drako med, för även om det var roligt att spela bordsfotboll så lät hundra år som en väldigt lång tid, och det fanns ju så många andra roliga saker som Drako gärna ville prova på. Men Drako kunde ju också trolla så han skapade sin egen besvärjelse.  

"Jag förtrollar mig till att INTE spela i hundra år", sa han och viftade med sin trollstav.  

Och för en gångs skull fungerade Drakos magi precis som den skulle.  

Donny var lättad, för nu slapp hans vän spela bordsfotboll i hundra år. Men han blev också ledsen när han såg hur ledsen Trollis blev. För Trollis älskade att spela bordsfotboll och nu hade han ingen att spela med. Donny tänkte så det knakade och så kom han på det. 

"Trollis! Jag har en idé. Kan du inte trolla fram din egen motståndare? En som är duktig på att spela bordsfotboll och är rolig och smart och kanske också duktig på att baka kakor och pannkakor i pauserna mellan matcherna." 

"Vilken strålande idé!" ropade Drako, som blev så begeistrad att eldslågor slog ut ur hans mun och for upp i himlen. Trollis såg på Donny. Han kunde inte förstå att en sådan liten ponny kunde vara så smart. Men Donny hade rätt. Trollis trollade fram en motståndare. En som kunde allt det Donny hade sagt, och mer därtill. Och Donny kunde ta med sin vän vidare på resan mot Ponnyskolan.  

Donny och Drako kom till öknen, som sträckte ut sig i vackra nyanser av gult och brunt.  

Donny pekade mot sjörövarskeppet längre fram. 

"Känner du igen det, Drako?"  

"Inte alls. Jag har aldrig sett det förut, Donny. Vad gör det mitt ute i öknen? Borde det inte segla på det stora havet med vind i ryggen och laddade kanoner?"  

Donny sa zamyslel. Det var ju Drako som hade kastat ut skeppet i öknen, eller hur? Det hade ju Frida den Förskräckliga själv berättat.  

Donny bankade på skeppets skrov.  

"Frida? Det är Donny Ponny! Kom ut en stund." 

Inifrån skeppet ropade Frida. 

"Donny! Är det du? Så glad jag blir över att höra din röst. Då överlevde du mötet med världens mest fruktinjagande drake, som kan få för sig att kidnappa stackars oskyldiga piraters sjörövarskepp från havet och kasta ut dem mitt i öknen, där de inte kan segla någonstans alls."  

Men när Frida kom upp på däcket föll stämningen i öknen till fryspunkten när hon såg att Donny stod tillsammans med Drako. 

"Hej, Frida." 

"Hej, Donny." 

"Vet du vem som står här vid sidan om mig?" 

Frida sa zamyslela. 

"Det ska jag säga dig, Frida. Det är draken Drako." 

"Hej, Frida. Jag heter Drako. Det var en riktig röra du har hamnat i här då, eller hur?" Sa Drako.  

Frida sa fortfarande ingenting. Hon svalde nervöst och nickade sedan.  

"Frida?" povedal Donny. "Jag tror inte att du har träffat Drako förut. Stämmer det?" 

Frida sa nazdávala.  

"Och därför talade du inte sanning när du berättade för mig att det var Drako som kidnappade ditt skepp från böljorna blå och kastade ut det i öknen, eller hur?" 

Drakos ögon blev stora.  

"Det var ju riktigt orättvist av dig, Frida! Det är folk som du som ger drakar ett dåligt rykte." 

"Jag vet", mumlade Frida.  

"Vad säger man då, Frida?" povedal Donny. 

"Förlåt, Drako." 

"Dags att lära dig en läxa! För den ursäkten är absolut inte tillräcklig!" Sa Drako och spydde en eldslåga högt upp i luften. 

"Jodå", povedal Donny. "Den är väl tillräckligt bra, eller hur?" 

Drako tänkte efter.  

"Okej då. Ursäkten är godtagen. Men gör inte om det." 

Frida skakade på huvudet och så gick Donny och Drako vidare. Det fräste och bubblade från Drakos mun och det kom rök från hans näsborrar. Var det något Drako verkligen inte gillade så var det lögnare. Donny såg tillbaka på Frida och sedan på Drako. Han vände om och gick tillbaka till Frida och frågade vad som egentligen hade hänt med hennes sjörövarskepp.  

"Jag råkade hålla skattkartan uppochner och så åkte jag helt enkelt vilse. Plötsligt var jag i öknen och kunde inte komma loss från sanden. Det är rätt pinsamt för en sjörövare, därför hittade jag på det där med Drako. Även om det inte stämmer. Det var dumt och jag är riktigt, riktigt ledsen för det." 

Donny såg från Frida till Drako och tillbaka igen. Även om Donny inte sa något så förstod Drako vad han skulle göra. Donny satte sig bredvid Frida på däcket och innan hon hann fråga började skeppet att röra på sig! Drako puttade på det med sin nos! Snart var Frida ute på vattnet igen och kunde sätta segel och kurs mot nya trakter. Innan hon seglade iväg kramade hon om Donny och gav Drako en sjörövarsalut av tacksamhet.  

"Tack, Drako. Det var snällt av dig att hjälpa Frida", sa Donny, men Drako lyssnade inte riktigt. Han pekade.  

"Se där borta. Där sitter en cowboy. Ska vi inte prata med honom?" 

Donny skakade ivrigt på huvudet.  

"Det har vi inte tid med. Han pratar väldigt länge om saker som tar riktigt lång tid att prata om. Vi måste vidare!" 

Och så fortsatte de.  

Donny och Drako befann sig mitt i en tätbevuxen regnskog. Med kryp och kackerlackor och apor och tigrar och vilda djur. Drako gillade det inte. Inte på grund av värmen eller fukten eller tigrarna. Nej, det var tanken på att det kunde finnas ormar! Det var det ENDA som Drako var rädd för.  

Därför blev Donny nervös för sin goda vän när de kom till en glänta och såg en man sitta bakom en kruka och blunda.  

"Ni kan inte fortsätta. I den här krukan befinner sig världens läskigaste orm, och om ni tar ett steg till så kommer den ut och slukar er", sa mannen utan att öppna ögonen en enda millimeter. 

"Det var det, Donny. Jag antar att vi måste vända om. Låt oss gå tillbaka och hitta Frida och segla långt, långt bort", viskade Drako och var blek som ett lakan.  

Donny hade aldrig sett Drako så rädd, men han visste också att vägen genom regnskogen var den snabbaste vägen till Ponnyskolan. 

"Nej då, vi ska förbi. Hur läskig kan den där ormen vara egentligen?" 

"VÄLDIGT läskig", kom svaret från mannen. 

"Nåväl. Men det måste finnas ett sätt som gör att vi kan komma vidare", envisades Donny. Mannen öppnade det ena ögat för första gången och pekade på Donny med sin långa flöjt. 

"Du vill dansa ikapp med min läskiga, långa orm - är det det du säger? Eller vill din drakvän prova sina krafter mot ormens rytmiska dans?"  

Donny såg på Drako, som skakade våldsamt på huvudet. Donny ryckte på axlarna. 

"Jag törs dansa ikapp. Drako spelar på sin ukulele medan jag dansar, så kan du spela på din flöjt. 

Mannen hånskrattade. Han bankade två gånger på krukans lock och en jättestor orm stack ut sitt huvud.  

"Vi kör fyra rundor i högt tempo. Är du beredd, ponny?" hojtade mannen.  

Och så satte de igång. Det visade sig att ormen helt klart var läskig, men jösses vilka rörelser den hade! Men det hade Donny också.  

Danstävlingen böljade fram och tillbaka, men även om ormen faktiskt dansade läckert så ledde Donny på poäng när de kom fram till den sista och avgörande rundan. Men då blev ormen trött för den hade faktiskt aldrig dansat så länge förut - alla hade alltid varit så rädda för den och inte vågat tävla, utan hellre sprungit iväg än att dansa mot den. Ormen föll därför med hela sin långa kropp till marken och låg helt stilla. Tills den började ormsnarka. Donny och Drako hade vunnit! Mannen pekade och sa: 

"Nåväl, ni får väl gå vidare då." 

Donny vände sig stolt mot Drako. 

"Vi vann! Det var väl inte något att vara rädd för. Eller hur, Drako? Drako? Var är du?" 

Drako sa rozplakal. Ormen hade varit så skrämmande att draken hade flytt i skräck.  

Donny letade och letade efter Drako. Först den ena och sedan den andra vägen. Han kikade ner på marken och upp i trädtopparna - överallt där en drake kunde tänkas gömma sig. Med det hjälpte inte. Drako hade försvunnit. Donny höll på att börja gråta. Han skulle aldrig ha tvingat Drako att umgås med ormen. De borde ha gått en annan väg, som Drako hade föreslagit. Nu hade han förlorat sin bästa vän. 

Donny gick iväg med tunga steg. Så småningom började regnskogen att tunnas ut och Donny kom till en stor affär. Donny gick in.  

"Farväl, farväl", sa damen bakom disken.  

"Öh...hej. Jag heter Donny och behöver något så att jag snabbt kan leta efter min vän Drako. Kanske en cykel. Eller en racerbil. Eller allra helst ett flygplan. Har du det?" 

"Det kan du själv vara", svarade damen. Donny kliade sig i hårmanen. Det gick inte så bra, det här.  

"Har du ett flygplan jag kan köpa?" 

"Nej", sa damen medan hon nickade ivrigt och plockade fram en purjolök, som hon stolt lade fram på disken.  

Donny höll på att tappa tålamodet. Han behövde ju inte en purjolök, han behövde ett flygplan.  

"Nej, jag behöver ett flygplan. F-L-Y-G-P-L-A-N", povedal Donny väldigt långsamt och tydligt. Damen pekade bara glatt på purjolöken. Donny sa prisal. Okej, damen i affären talade uppenbarligen ett helt speciellt språk. Det lät som Donnys, men allting hette något helt annat.  

"Okej... Har du en spade?" 

Damen rotade runt på hyllorna bakom sig och la en eltandborste på disken.  

"Vad sägs om ett paket tuggummi?" 

Damen nickade ivrigt och höll fram en skruvmejsel mot Donny. 

"En trollstav?" 

Fram kom en växtkruka.  

Så höll det på väldigt, väldigt länge. Donny suckade, han var trött och damen bakom disken höll också på att bli utmattad. Donny bestämde sig för att han ville försöka en gång till, annars fick han ge upp och försöka hitta Drako till fots. Han tänkte länge.  

"Brysselkål?" 

Damen skakade på huvudet - men det kunde ju betyda vad som helst - och rotade runt under disken. Sedan drog hon fram en stor låda med ett flygplan! 

"Hurra!" ropade Donny och skyndade sig att betala med en kaka han hade i väskan, som damen kallade en hatt, men det kunde ju vara detsamma.  

Utanför butiken skyndade Donny sig att öppna lådan. Å nej, han var tvungen att montera flygplanet. Det var han inte säker på att han kunde klara av. Lådan var helt enorm och manualen otroligt lång. Donny började läsa och bläddra och såg att de första många sidorna varnade om allt som kunde gå fel om man flög i flygplanet. Det var många saker. Riktigt många sidor berättade om hur de som hade tillverkat flygplanet inte var ansvariga för en enda sak som kunde gå snett i flygplanet om man flög i det.  

På sista sidan var det tre bilder med tre delar. De tre delarna skulle sättas ihop och sedan var flygplanet klart att flyga. Donny tyckte att det var lite underligt. Men han gjorde som det stod och så var flygplanet färdigt. 

Rymden var en väldigt stor plats, det var Donny väl medveten om. Men Drako var en mycket stor drake och Donny hoppades att han flög runt däruppe någonstans, och Donny ville hitta honom snabbt. Donny blundade och önskade att han snart skulle få se sin vän igen. Så tryckte han på startknappen och flygplanet frustade och hostade då det började rulla allt snabbare och slutligen lättade från marken. Donny styrde direkt upp mot rymden. Han skulle inte återvända förrän han hade hittat sin allra bästa vän.  

Donny flög högre och högre upp i rymden. Det var vackert däruppe med planeter och stjärnor och nebulosor. Men ingen Drako. Snart började Donny tänka att det kanske var fel att leta ända ute i rymden. Drako hade ju själv sagt att han bara flög i de allra mest nödvändiga situationerna. Tänk om han fortfarande sprang runt nere i regnskogen och hade gått vilse? 

Medan Donny började tvivla, började flygplanet att låta på ett sätt som Donny inte gillade. Så när han närmade sig en mycket färgglad planet bestämde han sig för att landa. Det var tur att han gjorde det, för inte många sekunder efter att han hade landat så hördes ett högt brak och flygplanets motor sköts ut i rymden och försvann i tomma intet. Det var det. Hur skulle Donny nu komma tillbaka till Drako och Det magiska landet ovanför molnen? Donny såg sig omkring. 

"Hallå? Är det någon här?" 

"Jadå", hördes en röst.  

"Vem är du och var är du?" 

En vacker enhörning landade elegant på planeten bredvid Donny. Runt honom dansade fina små guldpartiklar.  

"Kan du hjälpa mig, enhörning?" 

"Kanske, men bara om du kallar mig Florian för det är mitt namn. Florian Flottenberg." 

"Okej, Florian. Jag heter Donny Ponny och jag letar efter min vän Drako. Men jag har flugit runt i hela rymden och hittar inte honom någonstans. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Kan du hjälpa mig?" 

Enhörningen lyssnade tydligen inte så noga, utan var upptagen med att se sig i en spegel.  

"Har du lagt märke till min hårman? Visst är den vacker? Jag har börjat använda ett nytt schampo." 

"Din hårman är väldigt fin. Men vi pratade ju om Drako." 

"Len det. Ett ögonblick." 

Enhörningen Florian gick in i sitt skjul och letade lite. Han kom tillbaka med en kikare. 

"En kikare! Genialt, då kan jag leta efter Drako", gnäggade Donny glatt.  

"Ja, jag är rätt genial. Och vacker. Eller hur?" frågade Florian.  

"Jo, visst", mumlade Donny medan han såg sig omkring med kikaren. Han såg skogar, ängar, öknar, berg och islandskap. Men ingen Drako. Förrän...jo...där var han! 

Donny hade hittat Drako. Drako satt i en skog och spelade på sin ukulele och såg väldigt sorgsen ut. Donny dal Florianovi en jättestor kram och tackade honom. Men så blev han ledsen. Han kunde ju inte flyga ner till Drako eftersom flygplanet hade gått sönder.  

"Vänta lite", sa Florian, kastade med sin luftiga hårman och gick in i skjulet.  

"Se här. Jag är både genial och vacker och har dessutom en raket. Det är bara att sätta fast den på flygplanet så kan du ta dig hem." 

"En raket. Det låter lite...farligt. Är du säker på att det fungerar?" frågade Donny försiktigt.  

"Det finns bara ett sätt att ta reda på det," svarade Florian.  

Donny nickade och klättrade upp i flygplanet igen. Det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Han måste vara modig, för han ville tillbaka till Drako. Så tryckte Florian på raketknappen på en fjärrkontroll och Donny flög ut i rymden med blixtens hastighet och ett brak, som hördes i alla galaxer. 

Donny kom närmare och närmare Det magiska landet ovanför molnen. Ju närmare han kom, desto snabbare flög han och desto varmare blev hans flygplan. Det blev faktiskt så varmt att vingarna fattade eld och i samma ögonblick upptäckte Donny att bromsarna inte fungerade.  

"SE UPP, DRAKOOOOO!", ropade han. Men Drako hann inte reagera.  

Det brinnande flygplanet dök rakt ner i trädet som Drako satt under. Trädet fattade eld samtidigt som Donny studsade ner från den ena grenen till den andra. När Donny träffade skogsbotten stod alla träd i närheten av honom i flammor! Drako hade fått en sådan chock att han började spy eld åt alla håll och kanter. 

"Drako! Drako! Det är jag! Donny!" 

"Donny? Gamla kompis. Är det verkligen du?" 

De två vännerna kramades som bara riktigt goda vänner kan. Varmt, långt och mjukt.  

"Jag träffade en dam i en affär som fick allt om bakfoten och var omöjlig att prata med, och så flög jag ut i rymden för att hitta dig! Men i stället mötte jag en enhörning som hade en stjärnkikare och en raket, och så hittade jag dig och ... Vad hände egentligen med dig?" sa Donny andfått.  

Drako ryckte på axlarna. 

"Tja, jag skulle bara ..." 

"Kissa?" 

"Ja! Och när jag kom tillbaka så var du borta." 

"Ja, för du var ju inte rädd för den långa, läskiga ormen. Eller hur?" 

"Nej då!" Sa Drako allvarligt.  

Donny sa prihlásil.  

"Vad var det för sång du spelade på ukulelen?" 

"Ingen särskild... Det var bara..." 

"Du såg lite sorgsen ut när du sjöng, så du behöver inte sjunga den igen. Men du kanske kan berätta för mig hur texten går." 

Drako såg ner i marken och sa sedan otroligt snabbt: 

Donny, Donny, min allra bästa vän. Jag dör av sorg om jag inte ser dig igen."  

Donny la sin hand på Drakos och klämde lite och så pratade de inte mer om det. Det blev sådär märkligt tyst. Lyckligtvis kom en hästvagn skramlande. I den satt det en trupp med cirkusartister. De stannade när de såg Donny och Drako, för det är ju inte varje dag man stöter på en drake och en ponny.  

"Vill ni följa med till medeltidsmarknaden?" frågade truppens ledare. Donny och Drako var väl medvetna om att de hade bråttom, men var också eniga om att de behövde ha det lite roligt och skratta tillsammans. Så de hoppade ombord på hästvagnen och åkte med cirkusartisterna till en medeltidsmarknad i ett kungarike, där kungen hade en mycket vacker mantel och en ännu vackrare krona.  

Donny och Drako sköt med pil och båge och hade det supertrevligt. Därefter brottades Drako mot de starkaste figurerna i kungariket, och innan han visste ordet av hade han vunnit både kamp med tornerlans till häst och svärdkamp till fots. Drako var faktiskt så duktig på allting, att kungen utsåg honom till sin egen personliga väpnare.  

Donny rördes till tårar när han såg hur stolt Drako såg ut med sin egen mantel, vapensköld och svärd medan han satt vid sidan av kungen under vinnarceremonin.  

Donny såg på sitt timglas. Han hade inte mycket tid och även om det gjorde lite ont så måste Donny ge sig iväg. För det var ju precis den här typen av äventyr han ville att de andra ponnyerna skulle få uppleva.  

Nu var Donny ensam igen och även om det var tråkigt att lämna Drako så förstod han att Drako tyckte att det var otroligt kul att ha blivit kungens trogna väpnare. Det hade aldrig hänt en drake förut, så det var verkligen något att vara stolt över.  

Donny hade bråttom. Han skulle ju hem till Ponnyskolan så att han kunde berätta om den stora, vida världen som han hade varit på äventyr i. Det var inte långt kvar nu, han var i skogen som gränsade till skolan. Visserligen var skogen helt otroligt stor, men det fanns fortfarande sand i timglaset så det skulle nog gå bra, tänkte Donny när han gick igenom en särskilt tät del av skogen som var full med granar.  

Just då träffade en ljuvlig doft Donnys näsborrar. En stark och härlig doft av kanel och hallontårta fyllde luften och påminde honom om hur förtjust han var i bakverk, men också om hur hungrig han var. Så Donny gick i riktning mot doften.  

Han kom till ett hus som var format som en tårta! Wow!  

"Det här gillar jag", tänkte Donny och ringde på. Dörren öppnades och Donny fick lite av en chock. Det var nämligen ett stort, ohyggligt troll med vassa och dreglande tänder som öppnade. 

"Hejsan! Kom in och slå dig ner. Du vill väl ha lite läcker tårta, eller hur? Allt ditt hjärta kan begära finns härinne. Kom bara!" Trollet bröt ut i ett kusligt leende som fick Donnys ben att darra så mycket att de nästan skramlade.  

Donny var rädd, väldigt rädd. Donny tyckte egentligen att han var rätt modig, han var inte rädd för drakar eller vampyrer eller häxor...jo, kanske lite för häxor...men troll, dem tålde han inte alls. Donny tog ett litet steg tillbaka och så sprang han för glatta livet bort från det farliga trollet. Medan Donny sprang kom tårarna. Han var rädd och ensam och ville hem. Han saknade Drako och att ha någon att prata med och berätta att man var rädd så att det blev lite mindre läskigt. Men nu var han ensam och hade tydligen sprungit vilse och ville bara komma bort från det där trollet. Så han blundade och sprang och sprang och sprang. Med ett brak sprang han in i något stort och hårt och föll omkull. 

"Hur mycket värre kan det bli?" tänkte Donny och öppnade ögonen för att se vad han hade sprungit in i. 

"Donny! Där är du ju, kompis", sa Drako och gav sin bästa vän en jättestor bästa-vänner-kram.  

"Oj, du har gråtit. Vad har hänt som har gjort dig så ledsen?" 

"Ett troll. Jag är så rädd för troll, Drako, och han där var helt enkelt otroligt läskig och jag är säker på att han ville äta upp mig. Och han lockade mig med det som är allra svårast att tacka nej till: Bakverk! Och tårta!" 

Drako såg tankfull ut. Donny kunde se det fräsa och bubbla i Drakos näsborrar och det kom rök ut ur dem. 

"Vilken nedrigt troll! Han skulle bara våga att äta dig. Vad inbillar han sig? Du är ju bara en söt och snäll och vänlig ponny. Klok är du också. Och så lockar han dig med kakor och tårta? Nej, du. Kom med mig!" 

Och så lyfte Drako upp Donny i sin hand och gick iväg med honom medan han hävdade att Donny visste vägen, även om Donny protesterade.  

"Han är riktigt farlig alltså, Drako." 

"Ja, det är klart. Troll är ju det. De är livsfarliga! Men Drako här har också ett par äss i rockärmen. Vänta du bara." 

Donny gillade det inte, men han kunde ju vägen och snart stod de och ringde på hos trollet igen. Trollet öppnade med samma kusliga leende och en tårta som såg ännu läckrare ut. Med jordgubbar! 

"En drake? Läckert! Jag menar trevligt", flinade trollet.  

"Kom in båda två, det finns massor av plats i min ugn...jag menar, vid mitt fikabord. Jag hoppas ni är hungriga, det är i alla fall jag!"  

"Inte så bråttom, grabben," povedal Drako. "Jag vet nog vad du har tänkt dig. Så fort vi kommer in så hamnar vi i din trollugn. Nej tack, kompis, det går inte. För den här draken känner till allt om troll - och dessutom kan jag trolla, det du!" 

Och så trollade Drako. Vad han egentligen hade tänkt sig visste varken Donny eller trollet, men när han viftade med sin trollstav fick trollet ett väldigt elegant grön filthatt med en fjäder på.  

"Öh. Tack, drake, den gillar jag", log trollet med saliv rinnande ur mungipan. Donny tog tre långa steg tillbaka mot skogen.  

Drako viftade återigen med trollstaven, men det var fortfarande omöjligt att säga vad han egentligen försökte trolla fram. I varje fall fick trollet en gul silkeshalsduk, ett par knäskydd och en ishockeyklubba. Allt detta bidrog till att göra trollet fint och coolt, men det gjorde inget för att minska trollets aptit - eller sättet som dess glupska ögon stirrade på Donny.  

Men så, på det femte försöket, hände det något. Något som gjorde trollets blick alldeles varm och kärleksfull.  

Drako trollade fram ett par ullstrumpor som gled upp på trollets stora fötter. 

"Vad händer med honom?" viskade Donny.  

"Orsaken till att troll är så onda är att de alltid fryser så fruktansvärt om tårna. Ge dem ett par jättevarma sockor så blir de snälla som små lamm."  

Trollet såg upp och Donny såg häpet att han grät av lycka. 

"Vill ni inte följa med in och få lite tårta som tack?" Sa trollet.  

"Vi har tyvärr inte tid, troll. Men det var snällt av dig," povedal Donny - helt utan rädsla.  

Och så gick de två vännerna vidare. Efter en stund frågade Donny: 

"Drako? Skulle inte du stanna hos kungen som hans trogna väpnare? Och göra alla möjliga roliga saker?" 

"Jo, det skulle jag egentligen. Och det gjorde jag också. Tills jag inte gjorde det längre." 

"Varför?"  

"För att jag saknade min lilla fina ponny." 

"Mig? Saknade du verkligen mig?"  

"Ja. Du är bäst. Och jag hoppas att du inte är rädd för troll längre." 

Donny log och blev helt varm i kroppen. Inte för att Drako hade lärt honom hur han skulle hantera ett troll och därmed överkomma sin största rädsla, utan för att det gjorde honom lycklig att veta att det var någon som tyckte om honom så som Drako gjorde. Tänk att hans bästa vän var en drake. Det såg han fram emot att berätta för de andra ponnyerna. 

Skogen hade tätnat och Donny blev plötsligt helt stilla, vilket inte alls var likt honom. Drako försökte sig på några skämt och trollerikonster, men Donny lyssnade inte utan såg bara rakt fram med kisande ögon.  

"Du, Donny? Vad är det som händer? Du är helt tyst och säger ingenting. Är det något fel?" 

"Schh ... Skogens träd är taggiga och dimman lägger sig över oss. Det är här häxan bor och hon säger att jag har lurat henne, så vi måste vara på vår vakt." 

"Ha-ha-haa!" hördes det plötsligt bland träden. Donny hukade sig och såg sig omkring medan Drako gjorde det som drakar gör bäst när det är fara å färde, nämligen att sträcka på sig, lyfta på svansen och spy små eldslågor ur munnen. 

"Drako. Du blir tvungen att skydda mig. Hon kommer för att fånga mig ..." 

Donny hann inte säga mer innan det hördes ett brak och en blixt slog ner i ett träd. Donny blev så chockad att han blundade. När han öppnade ögonen igen befann han sig på en badring mitt i en flod. 

"Farväl, lilla ponny! Och tack för att du gav mig en drake. Det är jag glad för!" Häxan stod på stranden med ett skrämmande flin och vinkade farväl till Donny. Drako hade försvunnit. Häxan måste ha kidnappat honom! Och nu seglade Donny här på floden som tog honom bort från Drako - och från Ponnyskolan dessutom. Han måste göra något. Men vad? Han tog fram sin väska och rotade igenom den. Det fanns riktigt många spännande saker i väskan som var roliga att leka med, men inget som Donny kunde använda just nu. Eller ... Donny tog fram Drakos ukulele. Donny gillade det inte eftersom Drako var så förtjust i den, men han hade inget annat val så han använde den för att paddla in till stranden igen.  

Det var svårt att paddla mot strömmen med en ukulele som åra, men Donny använde alla sina krafter och tänkte på sin vän som häxan hade kidnappat. Det skulle hon inte komma undan med! 

Äntligen kom Donny fram till stranden och smög sig fram i den skrämmande dimman i riktning mot häxans förfärliga skratt, som hördes i fjärran. När Donny kom till häxans del av skogen såg han att Drako satt i en bur. Häxan var på väg att laga en illaluktande soppa i sin gryta och Donny kunde inte utesluta att Drako skulle hamna i grytan, så det var ont om tid. 

Men hur skulle han rädda Drako? Häxan besatt ju stor magi och Donny var bara en ponny. Men så fick Donny en idé. Badringen! Den kunde han använda. Han smög så tyst han kunde fram bakom häxan. Donny fick ögonkontakt med Drako och skyndade sig att gestikulera att Drako skulle låtsas som ingenting. Drako förstod genast och började vissla. Sådär som man gör när det är ingen som helst fara å färde.  

Häxan såg upp från grytan. 

"Mmm, draksvanssoppa ... Det blir supergott!" flinade hon och plockade fram en stor sax. Men innan hon hann klippa något som helst hände det något. Donny hoppade fram och pressade ner badringen över häxan så att hon inte kunde röra armarna och tappade sin trollstav. Häxan såg först överraskad ut och så skrek hon ilsket på den lilla ponnyn när hon insåg att hon var fångad av badringen och inte kunde använda sin magi.  

Donny hittade nyckeln till buren och släppte snabbt ut Drako. Men man ska vara försiktig med häxor, så för säkerhets skull puttade Donny in häxan i buren och låste den. Donny visste att luften i badringen skulle försvinna så att häxan snart skulle vara fri igen, men att hon då också skulle vara tvungen att ta sig ur buren - och när det hände skulle han och Drako helst vara långt borta.  

Drako och Donny gick vidare längs välkända stigar i skogen. Drako var lycklig över att ha släppts fri ur fångenskapen och över att han fortfarande hade sin vackra draksvans. Han var också väldigt imponerad över hur snabbtänkt och modig Donny hade varit. Inte ens när Donny berättade att Drakos älskade ukulele hade blivit genomblöt rörde Drako en min.  

"Den hänger vi bara på tork i solen, kompis, så är den bra igen." Och det var exakt det de gjorde. De hängde ukulelen från Donnys väska så att den gungade i vinden och torkade i solen medan de gick.  

Ukulelen hade torkat och det firade Drako med att spela en sång om hans och Donnys äventyr fram till nu. Donny tog fram en påse popcorn och var faktiskt ganska duktig på att träffa Drakos mun med dem medan draken gick och sjöng vid sidan om honom. Men just som de gick och hade det trevligt hörde de plötsligt ett otroligt högt mullrande genom träden. 

"Vad var det, Donny?" 

"Det är nog vampyren. Han är alltid hungrig så hans mage mullrar förfärligt högt." 

"Vad är en vampyr?" 

"Det är en lite blyg typ som klär sig i silke och inte gör mycket väsen av sig." 

"Varför är han tyst? Och varför går han inte bara ut och hittar lite mat, om han är hungrig?" 

"Bra fråga, Drako, men det är inte så enkelt för vampyrer att gå ut. Du förstår ..." 

Donny skulle just förklara hur det egentligen fungerar med vampyrer, men Drako, som älskade mat mer än någonting annat, störtade fram mot det mullrande ljudet av vampyrens mage med orden: 

"Det är verkligen synd om någon som är så hungrig som den där vampyren. Vi måste hjälpa honom!" 

Donny galopperade efter så fort han kunde, men det var inte så lätt för Drako sprang otroligt fort. När Donny kom fram till gläntan med grottan stod Drako redan och kikade in. 

"Hallå? Vampyr? Är du där?" 

"Ja", povedal vampír. "Jag är här. Och jag är fruktansvärt hungrig."  

"Det ska vi nog ordna," povedal Drako.  

"Men...jag kan ju inte se dig. Hade det inte varit bra om det kom in lite ljus här i din mörka grotta? För man kan inte laga mat utan eld och så är det irriterande att inte kunna se ett dugg. Nu tar jag fram min trollstav och så ..."  

Donny rusade fram mot Drako för att stoppa honom, men innan han hann säga något svingade Drako trollstaven. Och för ovanlighetens skull lyckades Drako göra rätt redan vid första försöket. Med ens fanns det taklampor, golvlampor, bordslampor och till och med en kristallkrona i grottan. Det hade också dykt upp en fåtölj att slappna av i, och ett matbord med stolar så att man kunde arrangera stora middagsbjudningar. Drako var väldigt imponerad över sig själv, men vampyren fanns ingenstans att se.  

"Vampyr? Vampyyyyyr? Var är du?" 

"Hm. Här borta." Drako vände sig om och kunde i skuggan av stammen på ett ekträd ana en elegant varelse klädd i svart och rött silke.  

"Varför står du där? Varför slår du dig inte ner i din nya fåtölj och myser med en bok?" 

"För att jag inte tål ljus", viskade vampyren. Sedan mullrade hans mage så högt att Drako nästan fick en chock.  

"Oj då. Det visste jag inte. Det skulle du ha sagt. Det måste vi ju göra något åt. Men först ska vi göra något åt den där mullrande magen. Vad tycker du om att äta? Jag kan laga nästan allt." 

"Varmkorv", kom det från vampyren.  

"Åh, en sådan har jag inte ätit på länge. Och tårta, hallonsnittar och chokladcroissanter. Röd saft. Lakrits. Och så lite sockervadd kanske. Om det inte är för mycket att be om, såklart."  

Det var ju faktiskt en hel del att be om, men Drako hade dåligt samvete över att han hade kastat ut vampyren ur hans hem. Det skulle han ordna, men först trollade han fram all den mat som vampyren hade bett om.  

Donny försökte flera gånger att avbryta, men han visste att något av det enda som kunde göra en drake irriterad var om man gick emellan honom och hans måltid. Så därför måste Donny se på medan Drako gjorde sig besväret att trolla fram den ena av vampyrens beställningar efter den andra. Drako serverade med stor artighet varmkorvarna och de andra rätterna vid ett bord med duk i skuggan och hällde upp fyra olika sorters röd saft så att vampyren själv kunde välja. När vampyren hade ätit droppade det röd saft från hans huggtänder och hans ansikte bröt ut i ett stort leende.  

"Tack för maten, Drako. Det var ett sant nöje att njuta av din skicklighet i köket. Jag har aldrig ätit så goda varmkorvar eller så utsökta hallonsnittar. Jag måste helt enkelt få receptet."  

Donny försökte återigen att avbryta, men det hjälpte inte för vampyren och Drako pratade ivrigt vidare om mat och kokkonst och restauranger över huvudet på Donny. Donnys normalt milda blå färg i ansiktet övergick till turkos och sedan till mörkblå allt eftersom han blev mer desperat.  

Under tiden fortsatte Drako prata.  

"Men kära vampyr, vi är absolut inte färdiga än." 

"Är vi inte?" 

"Nej då. Vi måste ju prata om din grotta också och hur vi kan göra den mörkare, men samtidigt beboelig och mysig."  

Nu fick Donny nog och ropade: 

"DET HAR VI INTE TID MED! VI MÅSTE FORTSÄTTA OCH DET NU!"  

Drako hade aldrig sett Donny så förr och i ren reflex glömde han allt om sina planer för vampyrgrottans ljusdesign och inredning. I stället sprang han efter Donny, som redan var på väg vidare i skogen. När Drako kom ikapp Donny frågade Drako om han inte tyckte synd om vampyren, men det hade Donny helt enkelt inte tid att svara på, för de hade verkligen bråttom nu om de skulle hinna till Ponnyskolan innan det var för sent.  

Donny och Drako kom fram till bron i skogen och Donny tog genast befälet. 

"Drako? Det här ordnar jag. Det finns en ninja som vaktar bron. Han kommer att fråga om något och jag kan svaret. Vi har väldigt lite tid att ta oss till Ponnyskolan och måste skynda oss! 

Drako tyckte att det höll på att bli lite väl spännande nu. Skulle de klara det? Medan han tänkte hoppade plötsligt den lilla ninjan fram och pekade med sitt svärd på Drako.  

"Donny har redan svarat på min fråga, så om ni ska få lov att korsa bron måste DU svara på en fråga, drake!" 

"Ja. Jo. Alltså, jag kan försöka", sa Drako.  

Ninjan tog ett djupt andetag, blundade och sa: 

"Vilken är...din favoriträtt?" 

"Å, det var en riktigt svår fråga. Det är nästan det värsta du kan fråga mig om." 

Drako kunde faktiskt inte välja eller säga att något var bättre än något annat. Men framförallt inte när det gällde mat. Han visste till exempel inte om han tyckte bättre om jordgubbssylt än om hallonsylt. Blåbär och svarta vinbär smakade ju också gott. Och tyckte han bättre om pizza än spaghetti? Han gillade ju ostron och falafel och tzatziki och potatismos och ostmackor också. Men vad tyckte han bäst om? Det berodde ju helt på vilket humör han hade.  

Drako blev så nervös över att behöva välja SK rätt över alla andra att han knep ihop ögonen och tänkte så mycket han bara kunde.  

Men det hjälpte inte. När han öppnade ögonen igen såg både Donny och ninjan helt förtvivlade ut. Drako hade nämligen blivit så nervös att han utan att tänka på det hade öppnat munnen och bränt ner bron med sin eld! Nu kunde de inte ta sig över den.  

Det var inte bra, för de hade verkligen ont om tid. Ninjan hade blivit både ledsen och ganska arg, och Donny satte sig tungt ner vid ett träd och tog fram timglaset ur sin väska. Det var inte många sandkorn kvar i den ena änden.  

Donny höll på att börja gråta.  

"Nu kan jag inte hindra mina vänner från att bli travhästar för evigt. Och jag får inte heller berätta för dem ut fantastisk och äventyrlig världen härute är. Det tycker jag att de borde få uppleva så som jag har gjort, i stället för att bara trava hela dagen lång." 

Det kunde Drako gott förstå. Drako var ledsen över att hans vän var ledsen. Och han var ännu mer ledsen över att det faktiskt var hans fel. Men han skulle nog kunna göra det bra igen. Drako tog ett par steg tillbaka och såg sig omkring. Han värmde upp fötterna genom att göra spår i skogsbotten och så harklade han sig och såg på sin bästa vän. 

"Donny? Du kan hoppa upp på min rygg. Om du vill. Och så kan vi flyga till Ponnyskolan, det går snabbt och är både roligt och helt ofarligt. 

Donny kunde inte tro sina öron. Han såg upp på Drako med stora ögon. 

"Men Drako. Du flyger ju aldrig med någon på ryggen? Det gör inte drakar. Det sa du själv." 

"Ja, det sa jag. Jag har heller aldrig gjort det och skulle inte göra det för någon annan än dig, Donny."  

"Verkligen?" 

"Japp. För du är min allra bästa vän. Och du har räddat mig från en häxa och haft med mig på det allra bästa äventyret någonsin. Hoppa upp nu så lovar jag att vi kommer till Ponnyskolan innan det är för sent."  

Donny klättrade upp på Drakos rygg. 

"Håll i dig, kompis", sa Drako, tog lång sats och brakade fram mot ett träd. Precis innan han sprang in i trädet steg han till väders och upp, upp, upp i skyn. Donny höll i sig ordentligt, för det gick fort och vinden piskade honom i ansiktet.  

Nere på marken var ninjan fortfarande rasande. "Men min bro då?" skrek han.  

"Kom tillbaka, era slynglar!" Men Donny och Drako hade försvunnit. I gengäld kunde ninjan med sin skarpa ninjahörsel plötsligt höra en kvist knaka i skogsbotten. Han sprang bort mot ljudet, som bara ninjor kunde höra - med farlig elegans.  

"Vem där? Jag ser dig nog. Jag är nämligen en ninja och oss är det ingen som kan gömma sig från eller lura", ropade ninjan. Bakom ett träd stack ett huvud fram. Det var vampyren.  

"Det är bara jag. Vampyren." 

"Jösses, jag hörde dig nästan inte. Du är verkligen bra på att smyga! Tror du att du kan lära mig det?" 

Vampyren nickade.  

"Det tror jag absolut. Kanske kan du lära mig att slåss med svärd i gengäld? Det har jag alltid drömt om att göra." 

"Inga problem", sa ninjan och så började de med att undervisa varandra. De hade faktiskt så roligt att ninjan helt glömde bort att vara arg över den nedbrända bron. 

Uppe i skyn kunde Donny från Drakos rygg se alla de fantastiska, vilda, konstiga och farliga platserna de hade varit på. Från öknen till medeltidsmarknaden, från häxskogen och trollhuset (som Donny allra helst ville glömma) till stranden som ledde ut till havet, där Frida den Förskräckliga nu seglade runt med laddade kanoner.  

Men så kom Donny att tänka på att han faktiskt inte hade tid att njuta av utsikten. Det var nästan slut på sandkorn i timglaset. 

"Skynda på, Drako. Annars hinner vi inte!" povedal Donny. Drako slog ännu snabbare med vingarna. 

"Där! Dit, Drako. Skynda dig!"  

Donny pekade och Drako bytte riktning. Paraden var redan igång och ponnyerna travade i takt mot podiet, där de med vänster hov skulle skriva under på att de skulle trava i takt i Ponnyskolans tjänst i alla sina dagar. Ronny var först i kön. Han doppade högtidligt sin hov i det blå bläcket och förde den ner mot papperet. 

"STOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOPP!" hördes det plötsligt ovanifrån. Det blev knäpptyst och ponnyerna såg på varandra med förvirrade ansiktsuttryck. Så kom braket. Ett brak som bara en drake som landar kan frambringa. Dammet virvlade upp och fick alla ponnyer att hosta våldsamt.  

När dammet hade lagt sig såg alla ponnyer Donny - och Drako! Ponnyerna hade aldrig sett en drake förut och hade kanske trott att en sådan var lite större och lite mer hotfull, men de blev fortfarande rädda och kröp ihop till en stor, skälvande klump.  

Det var Conny som först tog mod till sig.  

"Hej, Donny. Du är tillbaka. Och du har tagit med dig världens farligaste drake. Öh...vad gör ni här egentligen?" 

"Vi har kommit för att stoppa er!" Sa Donny med bestämd röst.  

"Stoppa oss? Från vad?" ropade alla ponnyerna i kör.  

"Från att trava i takt i resten av era liv. Ni vet inte vad ni går miste om. Vänner? Det här är Drako." 

"Halloj, hej hej, buenos dias, bon jour och guten tag", sa Drako vänligt och försökte se så ofarlig ut som han överhuvudtaget kunde.  

Ponnyerna såg fortfarande skrämda ut, men också lite nyfikna. Donny fortsatte: 

"Ni trodde att världen var en vass och farlig plats, där man kan göra sig illa. Och jo, det finns naturligtvis platser där det kan hända. Men världen är också stor, vacker och fantastisk och full av alla möjliga roliga varelser."  

Det var knäpptyst. Det var mycket för ponnyerna att svälja.  

Så Donny fortsatte prata.  

"Ni trodde också att Drako är galet farlig. Men vet ni vad, det är han absol inte. Han är riktigt snäll. Och han älskar allt det som vi älskar! Vänner, låt oss sluta trava i takt här på Ponnyskolan. Lämna travbanan och se världen så som jag har gjort. Och när ni har gjort det, kan ni besluta om ni vill trava i takt resten av era liv."  

Det blev tyst igen. Ponnyerna viskade till varandra. Efter en liten stund vände sig Johnny, den gråaste ponnyn som var bäst av alla på att trava i takt, om.  

"Innan vi kan bestämma något, Donny, måste vi nog få höra lite mer om dina äventyr." 

"Självklart. Sätt er ner, vänner," povedal Donny. Och så satte han igång.  

"Det allra första man stöter på när man lämnar Ponnyskolan är en bro. Den kan man inte bara gå över hur som helst, den vaktas nämligen av en ninja. Bron har faktiskt gått sönder nu, vi kanske borde hjälpa honom att bygga upp den igen ..." 

Donny berättade och berättade. Om allt han hade upplevt och om alla de roliga och underliga varelser han hade mött. Under tiden trollade Drako fram snacks och gjorde några trollerikonster när han ändå var i farten.  

Ponnyerna tyckte att världen lät helt galet spännande, och de upptäckte också att drakar inte alls är farliga utan faktiskt riktigt snälla och roliga. De bestämde sig alla för att de inte ville trava i takt i resten av sina liv, utan i stället ge sig ut och uppleva den stora, vida världen.  

Och Donny och Drako? De flyttade in i Drakos berg tillsammans. Här såg de på film och bakade pannkakor och åt popcorn och gjorde alla möjliga andra häftiga och roliga grejer som man gör när man har en bästa vän. Av och till hoppade Donny upp på Drakos rygg och så flög de ut i världen på nya äventyr, för det blir man nämligen aldrig färdig med.