Missed a chapter?  

Capture our fairy tale here!

Kapitel 1

Allt var precis som vanligt på Ponnyskolan i Det magiska landet ovanför molnen. Allt var alltid som det brukade vara på Ponnyskolan. Donny suckade medan han borstade tänderna, kammade manen och tvättade mulen. Precis som han hade gjort i går. Och i förrgår. Och dagen före det, för den sakens skull.  

 

Ute på travbanan gick alla ponnyer runt och runt. Som de brukade göra. De övade sig på att trava och det hatade Donny. Både för att han inte var så duktig på att trava och för att han tyckte att det var fruktansvärt tråkigt.  

 

Donny tänkte högt, som han gjorde då och då: ”Det måste finnas annat i livet än att trava runt. I takt.” Plötsligt gick Donny in i ponnyn framför sig, som hade stannat med ett ryck.  

 

”Vad sa du?” ropade de andra ponnyerna i kör. Både Sonny, Conny, Ronny och alla de andra. Donny rodnade. Det var inte meningen att de andra skulle höra vad han tänkte. Men nu hade han ju liksom kommit igång.  

 

”Ja, men… Har ni aldrig tänkt på att det måste finnas andra saker man kan göra utan att gå i takt hela dagen?” 

”Man vaknar, man äter, man travar, man sover. Så är det och så har det alltid varit”, mässade de andra ponnyerna.  

”Men tänk om jag vill göra något annat”, försökte Donny.  

”Man vaknar, man äter, man travar, man sover. Så är det och så har det alltid varit”, sa de andra ponnyerna igen. Och så började de trava. Men Donny gick inte med.  

 

Efter en stund såg de andra ponnyerna på Donny, som vägrade trava. De stannade upp.  

”Varför travar du inte?” 

”Jag har inte lust, jag vill göra något annat.” 

Johnny, den gråaste ponnyn som var bäst av alla på att trava i takt, gick fram mot Donny.  

”Vad vill du göra då?” 

”Jag vill ut och se världen.” 

”DET ska du inte drömma om!” 

”Varför inte?” frågade Donny.  

”Här på Ponnyskolan vet man vad man får. Världen därute är stor och ond och farlig.” 

”Det ska jag nog ta reda på själv”, sa Donny.  

Det blev knäpptyst. Johnny log snett.  

”Jaså. Är du så modig? Kanske ska du ge dig iväg och kämpa mot draken Drako?” 

De andra ponnyerna skriade skrämt. Alla visste att Drako var det farligaste djuret i hela världen och att ingen – ingen! – vågade kämpa mot honom.  

Donny sjönk ihop lite.  

”Ja, det är faktiskt det jag ska göra.” 

 

Och så packade Donny en väska och gick iväg. Ut för att kämpa mot den farliga draken.

Kapitel 2

Om Donny skulle vara helt ärlig så var det där med att gå ut och leta efter den farliga draken kanske inte alltför väl genomtänkt. Men man ska hålla det man lovar. I synnerhet det man lovar sig själv. Så nu gick Donny alltså ut för att upptäcka allt som fanns att upptäcka i Det magiska landet ovanför molnen.  

 

Donny gick genom en skog. En sådan där lite mörk och skrämmande skog. Efter en stund kom han till en bro, som gick över en flod. Donny funderade egentligen inte så mycket på det och var på väg över bron, då en ninja plötsligt hoppade ut framför honom.  

 

”Var tror du att du är på väg då?” 

”Jag är bara på väg över bron”, sa Donny  

”Det är inte så det fungerar. Jag är nämligen brons väktare”, sa ninjan och lät väldigt viktig.  

”Jaha, det låter spännande. Vad går det ut på?” frågade Donny.  

”Ja, det betyder att jag vaktar bron. Jag ser till att inte vem som helst bara kan gå över den.” 

Donny tänkte lite. Han tyckte inte riktigt att han var ”vem som helst”, han var ju Donny och han var på väg på äventyr.  

”Det är klart, så kan vi ju inte ha det. Men kan jag få lov att gå över bron då?” frågade han sedan.  

Ninjan fnös.  

”Säg mig, vet du ingenting om broväktare?” 

”Inte mycket”, erkände Donny.  

”Det är faktiskt första gången jag är utanför Ponnyskolan så det är säkert alla möjliga saker som jag inte vet.” 

Ninjan skakade på huvudet.  

”Nåväl, men för att få lov att korsa bron måste du svara på en fråga. En svår fråga. En…supersvår fråga!” 

”Oj då, det hoppas jag att jag kan”, sa Donny.  

 

Donny såg på ninjan. Ninjan såg på Donny. Ingen av dem sa något på en stund.  

”Hm…vad är frågan?” 

”Vänta lite så ska jag komma på en! Det händer faktiskt inte så ofta att någon går förbi här så jag är lite otränad.” 

Donny satte sig ner och väntade tålmodigt.  

 

Plötsligt sprätte ninjan till.  

”Så! Nu har jag det. Det är en jättesvår fråga. Är du beredd?” 

Donny nickade.  

”Vilken är…din favoritfärg?” 

”Oj. Ja, den var svår”, sa Donny. ”Vilken är din, ninja?” 

”Svart, så klart!” 

”Just det. Jag tror att jag tycker bäst om rosa. Eller…nej, vänta. Orange! Nej…grön. Jag säger grön.” 

”Du kan ju inte bara säga alla möjliga färger. Jag är brons väktare och jag kräver ett tydligt svar.” 

”Grön”, sa Donny med bestämd röst. 

”Okej. Då får du gå över bron”, sa ninjan. ”Men, vart är du på väg egentligen?” 

”Jag är på väg för att hitta och kämpa mot draken Drako.” 

Ninjan blev vit i ansiktet.  

”Det är en superdålig idé. Drako är otroligt farlig och spyr eld! Du borde kanske bara stanna här med mig. Så kan vi kasta ninjastjärnor och göra alla möjliga ninjasaker.” 

Donny log och skakade på huvudet.  

”Det är snällt av dig, ninja, men jag har lovat mig själv att hitta draken Drako och då ska jag göra det. Men vi kanske ses en annan gång.” 

 



Kapitel 3

 Donny hade blivit jättehungrig av att prata med den brovaktande ninjan och svara på frågor och allt sånt, så han bestämde sig för att äta sin matsäck.  

 

Han hittade en plats i skogen, där det fanns ett par stora stenar att sitta på och där solen tittade ner mellan trädtopparna. Donny plockade fram matsäcken och var precis på väg att bita i en smörgås när han hörde något inne i en buske.  

 

”Pst!” 

Donny stirrade på busken.  

”Pst!” lät det igen.  

Det här var konstigt. Donny reste sig och kikade bakom busken. Där låg ingången till en grotta och inne i grottan såg Donny två lysande ögon.  

”Öh…hej?”  

Donny hade aldrig sett sådana märkliga ögon eller pratat med någon som gömde sig i en grotta, så han visste inte vad han annars skulle säga.  

”Hej”, viskade rösten inifrån grottan.  

”Har du någon mat?” 

”Jadå. Kom ut i solen så kan vi dela min matsäck”, sa Donny. Det lät ju trevligt med lite sällskap till maten.  

Ögonen närmade sig Donny och han kunde nu se att de tillhörde en blek, tunn vampyr.  

”Det går inte. Jag är nämligen en vampyr”, sa vampyren.  

”Okej”, sa Donny.  

”Ja, vi tål inte ljus. Inte något ljus alls. Så jag kan inte gå ut och leta efter mat på dagen och jag är lite mörkrädd så jag vågar inte heller gå ut på natten.”  

”Aj då. Ja, då är det inte så lätt. Men om du sitter här i skuggan under trädet så kan jag sitta vid sidan om i solen och så delar vi min matsäck. Jag har både smörgåsar och mandariner och allt möjligt”, sa Donny.  

De satt och mumsade på sin mat.  

”Jag är förresten på väg för att hitta draken Drako. Vet du vilken väg jag ska gå?” frågade Donny sedan.  

Vampyren höll på att sätta en halv banan i halsen.  

”Drako? Drako är otroligt farlig och spyr eld och äter både människor och djur. Honom ska du hålla dig borta ifrån!” 

”Ja, de säger det. Men jag vill ända hitta honom”, sa Donny.  

”Okej, då är det den vägen”, sa vampyren och pekade längre in i skogen.  

”Tack ska du ha. Vi kanske ses igen”, sa Donny, reste sig, satte på sig ryggsäcken och gick vidare in i skogen.  

 

Donny hade inte kommit så långt förrän han började ångra att han inte hade stannat kvar hemma på den trygga Ponnyskolan. Det blev nämligen allt mörkare och dimmigare. Plötsligt hörde han ett hest och gräsligt skratt rakt framför sig … 


Kapitel 4

Det gick kalla kårar nerför Donnys rygg när han hörde det hesa och gräsliga skrattet i den mörka skogen. Och eftersom ponnyer har en lång rygg så blev det faktiskt riktigt kallt.  

 

”Vad är det där? Och hinner jag vända om?” tänkte Donny, men innan han hann svara sig själv stod det en häxa framför honom.  

Häxan skrattade igen, högt och skrämmande.  

”Här kommer du inte förbi, kamrat!” 

”Men…” försökte Donny, men häxan avbröt honom innan han fick ur sig något mer.  

”Inte förrän du har gett mig alla dina saker!” 

”Nåväl. Okej då”, sa Donny och tog av sig ryggsäcken.  

”Vad…vad gör du?” sa häxan.  

”Jag ger dig alla mina saker.” 

”Det är inte så det fungerar! Du ska protestera och vägra och så ska jag hota med att förvandla dig till en sten eller en cykelpump eller något annat läskigt!” 

”Jaha …” sa Donny.  

”Förlåt, det är första gången jag är här i skogen och det är också första gången jag träffar en häxa. Så jag vet inte riktigt hur det går till. Men om det är viktigt för dig att få alla mina saker så får du dem gärna. Jag har absolut inte lust att bli förvandlad till en cykelpump.” 

 

Donny började plocka upp saker ur sin väska. Hans halsduk, hans anteckningsblock, hans svärd och allt möjligt annat.  

”Här.”  

Donny höll fram sakerna mot häxan, men hon skakade irriterat på huvudet.  

”Nu vill jag inte ha dem längre, om det ska vara på det sättet.” 

Donny tyckte att häxan var lite underlig. Men så ryckte han på axlarna och började packa sin väska igen. Han hade svårt att få ner allt i väskan och sa:  

”Du kanske kan hjälpa mig? Jag är på väg för att möta draken Drako och kämpa mot honom. Vet du vägen? Det gör nämligen inte jag.” 

Häxan spärrade upp ögonen.  

”Drako är otroligt farlig och spyr eld och äter både människor och djur OCH han gillar inte läsk! Visst är det skrämmande?”  

”Jo. Väldigt. Men jag har lovat mig själv att jag ska hitta honom. Så kan du tala om vilken väg jag ska gå?” frågade Donny.  

Häxan skrattade sitt förfärliga skratt igen.  

”Ja, det skulle jag absolut kunna. Men det vill jag inte, för du gav mig inte alla dina saker!” 

”Men…” sa Donny.  

”Inget men. Du gav mig inte alla dina saker och då har jag ingen lust att hjälpa dig.” 

Häxan skrattade igen, vände sig om och gick iväg.  

 

Donny suckade. Han förstod inte riktigt vad han hade gjort för fel. Han skulle precis trycka ihop sakerna i ryggsäcken för att stänga dragkedjan då han såg något i väskan som han inte hade packat ner. Det var ett timglas. Och ett brev. Donny öppnade brevet. Det var från Johnny, den gråaste ponnyn som var bäst av alla på att trava i takt hemma på Ponnyskolan.  

 

I brevet stod det:  

”Till Donny. Jag förstår att du gärna vill ut och se mer av Det magiska landet ovanför molnen. Men din plats är bland ponnyerna och du kan fortfarande ångra dig. Om du är tillbaka på Ponnyskolan innan sanden i timglaset rinner ner hinner du vara med i ponnyparaden, där vi allihopa blir färdigutbildade ponnyer. Om du inte hinner kan du aldrig mer bli en del av ponnygänget.” 

Donny vet ihop brevet, såg på timglaset och sjönk ihop.  

 



Kapitel 5

Donny gick och gick. Han tänkte på vad han egentligen hade gjort. Det enklaste hade naturligtvis varit att vända om och ge sig tillbaka till Ponnyskolan innan den stora ponnyparaden. Men Donny ville så gärna se lite mer av världen. Och han hade ju lovat sig själv att hitta draken Drako. Så det måste han göra. Men han ville också skynda sig hem och hinna till ponnyparaden, så att han inte förlorade alla sina vänner.  

 

Medan Donny gick i sina egna tankar kom han ut ur den mörka skogen och stod plötsligt på en strand. Plötsligt hoppade en cowboy fram från bakom en stor sten.  

”Tjena, kompis!” 

”Tjena”, svarade Donny. 

”Jag är en cowboy”, sa cowboyen. 

”Ja, det kunde jag nästan se på cowboyhatten. Och cowboystövlarna. Och sheriffstjärnan”, sa Donny.  

”Just det.” 

”Kan du hjälpa mig?” frågade Donny.  

”Jag ska hitta draken Drako, men vet inte vägen. Vet du var han bor?” 

”Usch, Drako är otroligt farlig och spyr eld och äter både människor och djur OCH han gillar inte läsk. Och han är ond!”  

Donny nickade.  

”Ja, det har jag hört, men jag vill ändå hitta honom. Vet du var han bor? Och kan du berätta det? Jag har nämligen lite bråttom.” 

”Jodå, jag vet absolut var han bor. Men får jag berätta en historia för dig först? Jag älskar historier!” 

 

”Jag har faktiskt inte tid…” började Donny, men cowboyen fortsatte bara. 

”Det är snart många år sedan, men jag red en gång hela vägen genom Amerika för att jag hade blivit förälskad i en vacker guldgrävare, som hade rest till Alaska för att gräva guld. Jag ville också till Alaska, men så tappade min häst krafterna redan efter två dagar. Och så …”  

Donny försökte avbryta honom flera gånger, men cowboyen bara fortsatte berätta. Det gick inte att stoppa honom. Äntligen slutade historien. Donny var rätt otålig och harklade sig.  

”Det var en fin historia. Men det var draken Drako vi pratade om…” 

 

Cowboyen avbröt igen.  

”Ja ja, jag ska berätta var han är. Men vill du inte se mina saker först? Se här, jag har en hoppboll och en sax och en jojo och en hink och …” 

Donny försökte stoppa cowboyen, men han fortsatte bara berätta om alla sina saker. När han äntligen var färdig skyndade Donny sig att säga: 

”Jag har alltså riktigt bråttom. Kan du inte tala om vilken väg jag ska gå för att hitta Drako?” 

”Jo visst, men ska vi inte spela ett spel först? Jag har både Fyra i rad och Fia med knuff och schack och en kortlek och …” 

Cowboyen pratade och pratade. Nu avbröt Donny med hög röst. 

”Jag måste gå nu!”  

 

Och så började Donny gå snabbt längs stranden. Han visste inte riktigt var han var eller vart han skulle gå, men han var i alla fall på väg.  

 

När Donny hade gått en stund blev stranden till en öken. En stor, varm öken full med sand. Donny stannade upp och såg sig omkring. Det enda han kunde se var sand. Och mer sand. Han kanske hade gått vilse. Men plötsligt kisade han med ögonen. Vad var det han såg därborta i horisonten? Ett…sjörövarskepp? 

Kapitel 6

Donny gick mot sjörövarskeppet. Det var jobbigt att gå i sanden och hans fötter kändes blytunga. Men så hade han gått hela dagen också. Han var nästan framme vid skeppet när det hördes ett ljudligt brak och så landade något tungt vid sidan om Donny. En kanonkula! 

”Skjut inte, jag vill bara fråga något”, ropade Donny och hoppades att någon kunde höra honom. En hes stämma ropade tillbaka.  

”Oj då, ursäkta. Det var bara av gammal vana. Vi sjörövare skjuter gärna med kanoner på folk.” 

”Oj, är du sjörövare?” frågade Donny nyfiket och gick närmare. Uppe på sjörövarskeppets däck stod en tjej med en lapp för det ena ögat, en stor sabel, ett örhänge, TVÅ träben och en papegoja på axeln.  

”Om jag är sjörövare? Det kan jag lova dig att jag är. Jag är Frida den Förskräckliga, härskare över de sju haven, havets djävul, känd och fruktad från Nordpolen till Godahoppsudden!” 

”Wow. Häftigt”, sa Donny.  

”Men då kan jag inte låta bli att undra något. Varför står ditt sjörövarskepp mitt i öknen?” 

 

Frida den Förskräckliga såg plötsligt lite sur ut.  

”Ja, varför är du i en öken?” 

Donny svarade: 

”Det är mest för att jag har gått vilse. Jag är på jakt efter draken Drako, men jag vet inte riktigt vart jag ska gå.” 

Frida den Förskräckliga spärrade upp ögonen.  

”Det är en dum idé, vet du. Drako är otroligt farlig och spyr eld och äter både människor och djur OCH han gillar inte läsk. Och han är ond och så är han så stark att han kan lyfta ett sjörövarskepp upp i luften och kasta det ut i en öken!” 

 

Donny sjönk ihop. Han tyckte att Drako lät värre och värre ju mer han fick höra om honom.  

Frida nickade eftertryckligt. 

”Ja, det var det som hände. Drako har helt enkelt kastat mitt skepp hit och nu kan jag inte komma ut på de sju haven och plundra.” 

“Watashi wa kyandî ga hoshîdesu”, kacklade papegojan plötsligt.  

”Oj, kan din papegoja prata?” 

”Japp”, svarade Frida stolt.  

”Vad säger den?” 

”Det vet jag inte, han pratar bara japanska.” 

”Okej”, sa Donny lite besviket. ”Men Drako då? Vet du var han bor?” 

”Ja, du behöver bara gå den där vägen”, sa Frida och pekade.  

 

Donny sa tack och började gå igen. Han gick och tänkte att det egentligen hade varit överraskande enkelt att få visat vägen den här gången, då det började blåsa. Först ganska mycket, sedan riktigt mycket och till sist blev blåsten till en tornado, som lyfte upp Donny i luften och virvlade honom runt och runt … 


Kapitel 7

Donny virvlades runt i tornadon med en fart och en kraft han aldrig hade upplevt tidigare. Det blåste allt möjligt annat runt Donny: strumpor, böcker, pusselbitar, en kista och tusen andra saker. Donny koncentrerade sig mest på att inte få något i huvudet, men försökte att se sig om efter ett eller annat som han kunde hålla sig fast i.  

 

Plötsligt slutade det blåsa och samtidigt fick Donny tag på en gummibåt, som flög runt vid sidan om honom. Donny och gummibåten föll med ett rejält plask ner i en flod. 

 

”Oj, det kunde ha gått riktigt galet”, hann Donny tänka, men märkte sedan att gummibåten faktiskt for fram riktigt fort. Snabbare och snabbare gick det. Och rakt framför honom var det ett vattenfall. Donny försökte desperat använda sina hovar för att paddla in till stranden, men oavsett hur mycket han paddlade så närmade sig vattenfallet hastigt. Donny blundade. Och så svimmade han visst.  

 

När Donny återigen öppnade ögonen hade han och gummibåten kastats upp på land. Donny var blöt från mule till svans och alla hans saker låg utspridda i gräset. Men han hade fortfarande sitt timglas, och viktigast av allt: Han var vid liv.  

 

”Varför ligger du där och skräpar?” hördes plötsligt en stämma. Bakom Donny stod en lång man med jättestora överarmar och ännu större mustasch och med rep och klättringsutrustning hängande överallt.  

”Det är en lång historia, men jag är egentligen på väg till Drakos slott. Vet du var det ligger?” 

Den stora mannen skakade på huvudet.  

”Det låter som en dum idé. Drako är otroligt farlig och spyr eld och äter både människor och djur OCH han gillar inte läsk. Och han är ond och så är han så stark att han kan lyfta ett sjörövarskepp upp i luften och kasta det ut i en öken! Dessutom har han en superdålig andedräkt.” 

Donny avbröt otåligt.  

”Ja, jo, det har jag hört några gånger längs vägen … Men vet du var Drako bor?” 

”Jag kan visa dig. Vi behöver bara ta oss till toppen på det där berget så kan jag peka. Men vi ska klättra ikapp! Klara, färdiga, gå!” 

Donny kikade upp mot berget och nickade bort mot några trappor. 

”Kan vi inte bara ta trapporna?” 

Ingen svarade för den stora mannen var redan igång med att klättra uppför berget. Donny ryckte på axlarna och gick uppför trapporna. Längs vägen hittade han ett äppelträd och plockade ett vackert, rött äpple. Han tog också en liten tupplur och visslade ikapp med en fågel innan han nådde toppen. 

 

Donny hann vänta en halvtimme och njuta av solen innan mannen svettig och pustande klättrade ända upp till toppen. Då blev han genast jättesur. 

”Hur tusan hann du hit före mig?” 

Donny skulle precis förklara att han bara hade tagit trapporna och att det var mycket enklare än att klättra, men mannen avbröt honom.  

”Då klättrar vi ner igen och ser vem som kommer först!” 

Donny tänkte snabbt.  

”Okej, men peka mot Drakos slott först.” 

”Ja, ja. Där!” sa mannen och pekade och började sedan klättra ner med en ryslig fart. Donny skakade på huvudet och började trava i den riktning som mannen hade pekat. Bort mot det stora, mörka slottet… 

 


Kapitel 8

Donny var egentligen på väldigt gott humör när han vandrade iväg i riktning mot slottet. Det såg visserligen lite läskigt ut och det tycktes komma eld upp genom taket lite då och då. Men Donny var åtminstone på rätt väg och närmade sig äntligen slutet på sin resa. Han hade mött många spännande människor, men tänkte också att det var på tiden att han nådde sitt mål.  

 

Just som han tänkte det höll han på att ramla över ett par långa ben. Utanför ett tält satt en trollkarl med en elegant spetsig hatt och det var hans ben som Donny höll på att snubbla över.  

”Å, hej”, mumlade trollkarlen med svag stämma och suckade.  

”Hej hej”, sa Donny muntert och skulle precis gå vidare, för han hade ju faktiskt bråttom. Men trollkarlen såg så ledsen ut att Donny stannade upp.  

”Är det något fel?” 

”Nej då, gå vidare du bara”, suckade trollkarlen. 

”Är du säker på att allt är bra?” 

”Å, det är bara… Det är svårt att förklara”, sa trollkarlen med ännu svagare stämma.  

Donny sneglade på sitt timglas. Han hade inte riktigt tid för det här, men det var ju också synd om trollkarlen om han var ledsen.  

”Kan du försöka förklara det ändå?” 

Trollkarlen suckade igen, den här gången så djupt att hans tält fladdrade.  

”Jag är trollkarl, vet du.” 

 

Donny nickade. Så långt var han med.  

”Därför kan jag ju trolla fram allt. Allt i hela världen.” 

”Det låter häftigt”, sa Donny.  

”Ja, det skulle man tro”, sa trollkarlen.  

”Men när man kan trolla fram allt i världen så saknar man aldrig något. Jag har ingen aning om vad jag ska önska mig till min födelsedag. Och när man kan få allt i hela världen, kan man faktiskt också ha det tråkigt.” 

Donny tänkte lite.  

”Du kanske bara saknar en hobby.” 

Trollkarlen blev lite piggare.  

”En hobby? Ja…det är kanske en jättebra idé.” 

Donny knäppte med hovarna, vilket är väldigt svårt när man har hovar och inte fingrar. Han hade faktiskt fått en ännu bättre idé. Han kunde faktiskt behöva lite sällskap på sin resa och det kunde också vara bra att ha en trollkarl som resesällskap, om Drako visade sig vara så farlig som alla sa.  

”Kanske kan din hobby vara äventyr? Så kan du följa med mig på ett sådant?” 

”Det är en FANTASTISK idé, min unga vän. Kom, så går vi!” sa trollkarlen och skuttade upp. 

”Vill du inte veta vad äventyret går ut på?” frågade Donny.  

”Äsch, det kan du berätta på vägen. Nu går vi.” 

 

 

Och så gav sig Donny och trollkarlen ut på äventyr. I exakt 24 steg, sedan stannade trollkarlen.  

”Vad är det?” 

Trollkarlen satte sig på en sten.  

”Hm, jag tycker att det är lite jobbigt att gå så mycket. Jag orkar kanske inte ändå. Dessutom är jag trött.” 

Donny skulle precis säga något, men avbröts av ett djupt snarkande. Trollkarlen hade somnat. Donny suckade och svepte in trollkarlen i hans mantel. Nu var Donny ensam igen.  

 

Men inte länge. Plötsligt hörde han dundrande hovar bakom sig och en röst som ropade: ”Stopp! Annars råkar du illa ut!” 

 



Kapitel 9

Donny såg sig skrämt om över axeln.  

”Stopp!” ropade rösten igen.  

Donny visste inte riktigt vad han skulle göra. Å ena sidan verkade det mest logiskt att stanna när någon ropade ”stopp!”, men å andra sidan lät rösten som ropade ganska arg. Problemet löste sig själv, för medan Donny småsprang i riktning mot Drakos slott kom en enormt stor häst med en äkta riddare på ryggen ikapp honom. Den stora hästen stannade upp rakt framför Donny så att Donny slog pannan i hästens mage.  

 

”Oj, ursäkta”, sa Donny, även om det faktiskt inte var han som hade stannat upp mitt på vägen. Den stora hästen såg bara ilsket på Donny. Riddaren på hästens rygg log i gengäld över hela ansiktet – men drog sitt svärd på ett ganska våldsamt sätt och pekade på Donny.  

”Gör dig redo för att dö!” 

”Öh, va?” sa Donny skrämt.  

”Ja, du är ju en drake och jag är en riddare, och riddare kämpar mot drakar och dräper dem!” sa riddaren stolt.  

”Men ….” 

Nu tyckte Donny att det gick alldeles för fort.  

”Jag är ingen drake, jag är en ponny.” 

”Du är absolut en drake!” vrålade riddaren.  

”Det kan jag lova dig att jag inte är. För det första är drakar gröna och som du kan se är jag blå”, förklarade Donny.  

Riddaren kisade med ögonen.  

”Hm… Mer grönblå vill jag säga.” 

Riddaren pekade med svärdet.  

”OCH du har vingar. Du är en drake.” 

”Det är jag inte, jag lovar!” sa Donny desperat.  

”Mina vingar är pyttesmå och jag kan inte ens flyga. Det kan drakar. Se, jag kan inte spy eld heller!” 

Donny pustade och frustade och visade att det inte kom minsta eldslåga ur hans mun.  

”Du är helt enkelt en drake och därför är jag tvungen att slå ihjäl dig. Sådana är reglerna”, sa riddaren och höjde sitt svärd.  

 

Donny hann inte tänka, utan började springa så snabbt hans små ponnyben kunde bära honom. Det var tyvärr inte särskilt snabbt i förhållande till riddarens stora häst. Den var precis bakom honom. Donny sprang in i ett buskage, där han hoppades att den stora hästen inte kunde ta sig in. Det kunde den. Donny sicksackade för att förvirra riddaren och hästen. Det fungerade inte. Plötsligt var Donny ute på en slätt, där det inte fanns några gömställen. Han sprang så fort han kunde, men hästen var precis bakom honom. Och så föll Donny. Han hann inte känna efter om det gjorde ont, utan blundade bara och tänkte: ”Nu är det ute med mig.” 


Kapitel 10

”Ursäkta, vad i hela fridens namn pågår här?” 

Donny öppnade försiktigt ögonen. Det var inte riddarens röst. Alltså, riddaren med det stora svärdet som höll på att slå ihjäl Donny för att han trodde att Donny var en drake. Det var en kvinnoröst.  

 

Donny såg upp. På toppen av ett högt torn stod en mycket vacker prinsessa. Med händerna i sidan och rynkade ögonbryn.  

”Ja, det är dig jag pratar med, kompis. Vad gör du?”  

Prinsessan pekade på riddaren, som hade klivit av sin häst. Han pekade i sin tur på Donny med sitt svärd.  

”God dag, vackra prinsessa. Jag höll precis på att slå ihjäl en farlig drake.” 

Donny skulle precis säga något, men riddaren hade redan höjt svärdet så Donny reste sig och började springa. Runt och runt prinsessans torn med riddaren i hälarna. Donny började bli trött i benen, men det blev uppenbarligen inte riddaren, som bara fortsatte springa. Ända tills det hördes en hög duns och riddaren plötsligt sa ”Aj!” och gned sig ovanpå hjälmen.  

 

”Vad var det?” ropade han upp mot prinsessan.  

”Det var en apelsin som jag kastade i huvudet på dig. Du kan tydligen inte lyssna så då måste jag ju fånga din uppmärksamhet på något annat sätt.” 

Prinsessan pekade på Donny.  

”Det där är en ponny, inte en drake.” 

Riddaren log och skakade på huvudet.  

”Jag vill inte rätta en äkta prinsessa, men där har du fel. Det är helt klart en drake.” 

”Det är det inte.” 

”Jo, det är det.” 

”Det är det inte.” 

 

Så fortsatte de och Donny funderade på om han kanske kunde smyga därifrån utan att upptäckas, men riddarens stora, ilskna häst spärrade vägen för honom.  

Så verkade det som om prinsessan fick en idé.  

”Du, herr riddare? Vet du egentligen vilket som är en riddares viktigaste uppgift? Mer viktig än att jaga drakar?” 

”Öh…nej…det tror jag inte”, mumlade riddaren.  

”Det är att uppvakta prinsessor!” 

”Öh…ja…uppvakta…vad är det, nu igen?” 

Prinsessan suckade.  

”Du är inte den smartaste riddaren i världen, va? Att uppvakta betyder att du ska få mig att bli förälskad i dig. Till exempel genom att sjunga en vacker sång för mig.” 

”Jamen, det klarar ju jag!” sa riddaren och började nynna och tralla och värma upp rösten.  

 

Prinsessan blinkade till Donny.  

”Nu kan du nog springa iväg. Vart ska du ta vägen egentligen?” 

”Tack, prinsessa. Det låter lite dumt nu, men jag är faktiskt på väg till Drakos slott.” 

Prinsessan spärrade upp ögonen.  

”Drako? Drako är otroligt farlig och spyr eld…” 

Donny höll upp en hov i luften.  

”Jag stoppar dig där. Jag vet att Drako är farlig och allt möjligt. Men jag har lovat mig själv att jag ska hitta honom. Farväl, prinsessa. Och tack!” 



Kapitel 11

Donny smög iväg så snabbt och ljudlöst han kunde.  

”Vilken säregen prinsessa”, tänkte han för sig själv medan han gick. Han tänkte tillbaka på alla de roliga och snälla och märkliga varelser han hade träffat på sitt äventyr. Både ninjan som vaktade bron, vampyren som inte tålde ljus OCH var mörkrädd, den skrämmande häxan, den snacksaliga cowboyen, sjörövaren Frida och den där bergsbestigaren som ville göra allt till en tävling.  

 

Det hade varit en spännande resa och han hade upplevt mer än han någonsin hade upplevt förut.  

 

Men nu var det på väg att bli allvar. Donny var inte långt från draken Drakos borg. Borgen var stor och mörk och det tycktes komma eld upp genom taket lite då och då.  

 

Donny stannade upp. Han var tillräckligt långt hemifrån. Skulle han bara vända om i stället? Och resa hem till Ponnyskolan och trava i takt tillsammans med alla de andra i resten av sitt liv? Donny tänkte länge. Nej. Nej, det skulle han inte. Han hade lovat sig själv att han skulle ge sig ut i världen och hitta draken Drako och bekämpa den. Så det skulle han göra. Draken var ju galet farlig, sa alla, så han skulle faktiskt göra världen en tjänst. Drako är uppenbarligen otroligt farlig och spyr eld och äter både människor och djur OCH han gillar inte läsk. Och han är ond och så stark att han kan lyfta ett sjörövarskepp upp i luften och kasta det ut i en öken! Och han har en superdålig andedräkt. Han fuskade säkert också i slagsmål, nu när Donny tänkte på saken.  

 

Donny gick vidare, men i rätt långsamt tempo. Det var som om hans ben inte riktigt ville följa med honom, utan helst ville stanna kvar där de var. Donny såg ner på sina hovar.  

”Kom då, mina vänner. Det ska nog gå bra.” 

 

 

Han gick och gick och plötsligt stod han framför porten till Drakos borg. Det var en väldigt stor och ganska skrämmande port, och Donny var inte säker på om han ville veta vad som befann sig på den andra sidan. Trots det ringde han på. Han tryckte egentligen väldigt försiktigt, men det lät som om tusentals stora klockor föll samman.  

 

Sedan hörde han tunga steg. Han hörde någon som fingrade med låset. Och så öppnades dörren långsamt med ett knarrande ljud …  

 

 

 



Kapitel 12

Donny höll andan. Dörren öppnades och framför honom stod draken Drako. Han log brett.  

”Hejsan, vem är du? Vill du komma in? Är du hungrig? Jag kan göra lite popcorn.” 

Donny slutade hålla andan och började i stället öppna och stänga munnen.  

”Öh…alltså…jo tack, jag vill gärna komma in. Och jag är faktiskt hungrig också.” 

”Men kom in då. Jag tror faktiskt att jag har några läsk i kylskåpet, om du är törstig.” 

”Öh, ja tack”, sa Donny.  

 

Drako visade stolt runt på sin borg och verkade i det hela taget väldigt snäll. Det tyckte Donny var märkligt. Han tog mod till sig och frågade: 

”Du, Drako?” 

”Ja?” 

”Jag trodde att du var…farlig. Och inte gillar läsk och sådär.” 

Drako log.  

”Å ja, det är det många som tror. Det verkar som om folk talar illa om sådant de är rädda för. Jag tycker ju själv att jag är rätt snäll, men varje gång jag träffar någon så springer de iväg och jag hinner aldrig berätta att jag inte alls är farlig. Det är aldrig någon som hälsar på mig heller. Du är faktiskt den första någonsin.”  

”Så tråkigt”, sa Donny allvarligt.  

Drako ryckte på axlarna.  

”Tja, så är det bara. Men det finns också många roliga saker med att vara drake. Till exempel kan jag trolla! Drakmagi är superläckert. Vill du se?” 

Det ville Donny gärna.  

”Vad ska jag trolla fram? Bestäm du.” 

Donny tänkte lite.  

”En glass?” föreslog han sedan. Både för att det kunde vara kul att se en glass trollas fram, men också för att han var rätt sugen på en.  

”Strålande idé, jag älskar också glass! Är du beredd?” 

Det var Donny.  

”3, 2, 1 – så ja!” sa Drako och viftade med sin trollstav.  

Det kom en liten rökpuff och mitt på golvet stod…en cykel.  

”Tusan också. Vänta lite, jag försöker igen. 3, 2, 1 – så ja!” 

Drako viftade med trollstaven igen. Och trollade fram en hög hatt.  

”Jag är lite otränad, men jag kan ju. Ett ögonblick. 3, 2, 1 – så ja!” 

Och så trollade Drako fram en lampa. Och alla möjliga andra saker. Drako lyckades faktiskt aldrig trolla fram en glass, men det gjorde inget. Det var roligt att se trollkonster ändå. Drako och Donny åt popcorn och drack läsk och hade det mysigt. Tills Donny råkade se på timglaset i sin ryggsäck. Sanden rann iväg och det var inte lång tid kvar. Han fick en idé! 

”Drako? Vi är vänner, eller hur?” 

Drako rapade så att det kom en liten eldslåga ur hans mun så att Donny höll på att förlora hårmanen.  

”Oj, ursäkta. Det är lite svårt att kontrollera den där elden. Vi har ju inte känt varandra så länge, men jo, vi är absolut vänner.” 

”Kan du göra mig något för mig?” 

”Självklart!” 

”Fantastiskt. Tack, Drako. Packa en väska. Vi ska nämligen ge oss av nu!” 


Kapitel 13

Drako och Donny började gå.  

”Varför ska vi gå hela vägen till Ponnyskolan, Donny?” frågade Drako.  

”Jag vill berätta för de andra ponnyerna om hur fantastisk och magisk världen är. Allt de vill göra är att trava i resten av sina liv. Kan du föreställa dig det? Att det var det enda du skulle göra i hela ditt liv?” 

”Nej, det låter ju helt otroligt tråkigt.” 

”Precis, Drako, och därför ska vi stoppa dem från att trava för evigt! Jag tänkte på en sak: Kan inte jag bara sitta på din rygg och så kan du flyga oss dit?” 

Drako stannade upp och såg plötsligt allvarlig ut.  

”Nej, det går absolut inte. Drakar flyger ALDRIG med någon på ryggen. Det gör vi bara inte, det är en regel.” 

Donny tänkte lite.  

”Nåväl. Då har jag en annan plan. Vi följer bara samma väg som jag kom, alltså den motsatta vägen till den jag tog för att komma hem till din borg.” 

Drako visslade. Det gjorde han gärna när någon sa något klokt, och det gjorde Donny ofta. Donny grävde runt i sin väska. Han hittade ett par glasögon och en lösmustasch som han satte på Drako.  

 

”Vad ska det vara bra för?” frågade Drako.  

”Vi ska gå förbi en riddare som är rätt förtjust i att slå ihjäl drakar, så vi förklär dig.” 

”En riddare!” ropade Drako så högt att det kom eld ur hans mun och tände eld på toppen av en gran.  

”Han kan bara försöka! Drakar är inte rädda för någon eller något … förutom ormar kanske. Men inte riddare!” 

Donny klappade Drako på axeln.  

”Självklart är du inte rädd för något, men vi har inte tid att slåss mot riddare. Vi ska ju hem till Ponnyskolan.” 

 

Och så smög Donny och Drako sig förbi riddaren, som fortfarande stod och sjöng för prinsessan. Men riddaren trodde inte riktigt på Donnys listiga förklädnad. Han kunde se att Drako var en drake och drog genast sitt svärd.  

”Nu är det över för dig, drake!” ropade han.  

”Jaså?” sa Drako och sträckte på sig. Riddaren sträckte också på sig och kom närmare och närmare med höjt svärd. Men precis innan de stötte samman skrek prinsessan så högt att allt glas i tornet gick sönder och både Drako och riddaren stannade upp. Donny och prinsessan ställde sig mellan Drako och riddaren.  

”Vad håller ni på med egentligen?” frågade Donny.  

”Han är en drake och jag är en riddare. Därför ska vi slåss”, sa riddaren. 

”Varför?” frågade Donny. 

”Vad menar du? Jag är en drake och han en riddare och därför ska vi slåss”, sa Drako.  

”Så är det”, sa Drako och riddaren i kör, vilket de båda tyckte var lite märkvärdigt.  

”Kära riddare”, sa prinsessan. ”Som jag förstår det har Donny Ponny och Drako Drake bråttom med att ta sig hem till Ponnyskolan.” 

”Jaha”, sa riddaren. 

”Och det gick ju så bra med din skönsång”, fortsatte hon. 

”Gjorde det?” sa riddaren.  

”Ja!” sa prinsessan.  

”Verkligen?” sa riddaren.  

”Kan du se den lilla pölen därborta?” fortsatte prinsessan och pekade på en mycket liten pöl. Riddaren gick bort till pölen för att inspektera den.  

”Det är mina tårar, för att jag blev så rörd av sången som du sjöng för mig.” 

”Blev du?” sa riddaren. 

”Ja! Du var på god väg att vinna mitt hjärta och om du fortsätter kan vi leva lyckliga i alla våra dagar.” 

”Kan vi det? Det låter ju härligt”, sa riddaren.  

”Då sjunger jag vidare så fort jag har tagit hand om draken här.” 

”Nej! Jag kan inte förälska mig i en riddare som vill slåss mot en så stilig drake som Drako”, sa prinsessan.  

Riddaren såg på Drako och sedan på prinsessan. Sedan på Donny och Drako.  

”Tycker ni också att jag sjunger fint?” frågade han. 

”Ja, absolut!”, sa Donny. 

”Nej, du sjunger uselt”, sa Drako.  

”Vad sa du?” ropade riddaren och blev illröd i ansiktet igen.  

 

Donny skyndade sig att peta Drako i sidan för att få honom att förstå vad det här gick ut på. Drako harklade sig.  

”Alltså…du sjunger kanske inte så bra just nu, men övning ger färdighet! Och om du vill vinna prinsessans hjärta är det kanske bättre att vi två inte slåss och att du i stället övar dig på att sjunga vidare.” 

Donny viskade: ”Bra räddning, Drako.” 

”Jag sätter mig ner en stund och blundar. Jag vet inte längre vad som är en riddares mål i livet. Ska han kämpa mot drakar eller vinna prinsessans hjärta?” suckade riddaren och satte sig ner med ryggen mot tornet och blundade. Prinsessan blinkade till Donny, som vände sig mot Drako. 

”Jag tror att vi smyger oss vidare, Drako, så kommer svaret på riddarens fråga av sig själv”.  

 

Och så lämnade de tornet och lät riddaren tänka ifred, medan prinsessan strök honom mjukt över kinden. Det kändes bra, tyckte riddaren.   


Kapitel 14

Efter en sådan omgång med riddare och prinsessor tyckte Drako att det skulle sitta fint med en paus för att äta, vila magen, mumsa på en liten godbit, äta lite efterrätt och sedan vila magen igen och ta en paus. Men det hade de inte tid att göra, för Donny såg på timglaset och tyckte plötsligt att tiden gick fruktansvärt snabbt med tanke på den långa vägen hem. Donny var på väg att dela sin oro med Drako när han dränktes av ett mycket högt snarkande.  

 

”Det är trollkarlen!” ropade Donny och höll handen för munnen för att han egentligen borde ha viskat det.  

”Han sover ofta för att han har provat på allt så många gånger”, viskade Donny.  

”Vi har inte tid att prata med honom. Det allra bästa vore om vi smög oss förbi, Drako. Kan du det?”  

Drako, som inte ville göra sin vän besviken eller se ut som om det var något han inte förstod, nickade. Och så smög de.  

 

Eller…drakar kan faktiskt inte smyga. Så Drako lyfte i stället fötterna helt enormt högt, men när hans tunga drakfötter landade på marken hördes ett brak. Och så ett till, när han satte ner den andra foten. Så höll det på tills trollkarlen vaknade. 

 

”Vem är det som klampar så högt och väcker mig i min trollkarlssömn?” sa han och tog på sig sina glasögon för att kunna se bättre.  

”Donny? Är du tillbaka? Och vem är det du har med dig? En drake? Oj då! Jag har inte träffat en drake på över 200 år. Du är ett praktexemplar. Det måste jag säga.” 

 

”Tack, och du har ett snyggt skägg”, sa Drako. ”Jag heter Drako.”  

”Trollis”, svarade trollkarlen.  

”Det är trevligt att se dig igen, Trollis, men vi har tyvärr lite bråttom och måste vidare”, sa Donny och pekade på sitt timglas. 

 

”Ja. Det är klart, alla har bråttom med något. Och så ska det vara. Men jag har tänkt på det du sa om en hobby, Donny. Vänta lite …” 

Trollis gick in i sitt tält och rotade runt. Donny såg på Drako. 

”Det är dags. Vi ger oss av.” 

”Nej, det kan vi inte. Han vill ju visa oss något. Och dessutom sa han att jag är ett praktexemplar. Hörde du inte det? Låt oss se vad han hittar på.” 

 

Donny satte sig ner och stirrade trött på timglaset, där sanden bara rann och rann, medan Trollis kom ut ur tältet med ett bordsfotbollsspel.  

 

”Bordsfotboll! En värdig sport för en värdig motståndare. Vad säger du, Drako? Ska vi spela?” 

”Det ska vi absolut göra, kompis. Sätt igång!” 

 

Och så spelade Drako och Trollis bordsfotboll. De spelade faktiskt så länge att Donny hann ta en liten tupplur, kamma ut sin hårman, äta en lätt lunch med vingummi till efterrätt och skriva lite i sin ponnydagbok om allt han hade upplevt.  

 

Samtidigt utspelade sig en nervpirrande match mellan Drako och Trollis. Plötsligt log Trollis.  

”Du, Drako? Du är den bästa jag någonsin har spelat något som helst med. Därför befaller jag med min trollstav att du ska spela mot mig i hundra år!”  

Och så svingade han sin stav och gjorde cirklar i luften. Donny fick panik och det fick Drako med, för även om det var roligt att spela bordsfotboll så lät hundra år som en väldigt lång tid, och det fanns ju så många andra roliga saker som Drako gärna ville prova på. Men Drako kunde ju också trolla så han skapade sin egen besvärjelse.  

”Jag förtrollar mig till att INTE spela i hundra år”, sa han och viftade med sin trollstav.